I våras pratade en av oss med bekanta i Söndrum som beklagade att deras barn så sällan möter några från andra samhällsklasser eller stadsdelar. De lever sina barn- och ungdomsliv med människor med samma socioekonomiska förutsättningar. Och eftersom dessa homogena områden i dagens Halmstad är relativt stora har de sina egna för- och grundskolor. Där tidigare barn från villor, radhus och hyresrätter kunde gå i samma skola och till och med i samma klass är de i dag uppdelade på helt olika skolor.
Men hur skulle det egentligen kunna vara annorlunda när de dominerande partierna inom både riks- och kommunpolitiken inte längre är intresserade av att försöka minska ekonomins segregerande krafter? När olika regeringar genomför det ena beslutet efter det andra som spär på klyftorna? När kommunen planerar skolor och bostadsområden utan tanke på integration? Och när den dominerande samhällstrenden är att betona skillnad och olikhet?
Det har funnits förslag på reformer för att minska inkomstskillnader i samhället och olikheter mellan skolor, men den återkommande majoriteten av partier till höger har konsekvent bromsat varje försök till förändring och i stället tagit bort utjämnande faktorer som fastighetsskatt och infört segregerande bidragskonstruktioner som RUT och ROT och gynnat inkomster från kapital på bekostnad av inkomst från arbete.
På samma sätt har man i Halmstad fört en politik som förstärkt denna riktning. Inte minst har den farliga brygden av homogena stadsdelar, segregerande marknadsskolor och minskad kompensation för de med sämst förutsättningar i skolan varit förödande för integration och språkträning av nya svenskar. Den nyliberala politik som under ledning av M slog igenom i hela samhället under 90-talet, alltifrån att skola och bostäder har blivit varor på marknaden till utförsäljningar av offentlig verksamhet, har alltså drabbat den unga generationen hårdast.
Där grundskolan förr var en kunskapsinstitution med plats för möten mellan olika ekonomiska och etniska grupper i samhället, där det svenska språket genomsyrade hela skoldagen och där man försökte lösa problem gemensamt är det i dag en plats där föräldrar försöker undvika det annorlunda. Det kan naturligtvis vara skönt för den enskilde i stunden, men om vi som samhällsmedborgare önskar ett mindre uppdelat samhälle måste vi kräva andra politiska beslut.
Det är naturligtvis svårt för Halmstads politiker att ändra detta på kort sikt. Men om man verkligen är intresserad av att minska segregationen och hjälpa de som har svårast att klara grundskolan och sedan komma in på arbetsmarknaden bör man omedelbart göra följande: Föra en kommunal bostadspolitik som motverkar segregation. Ge grundskolan kraftigt ökade resurser. Och kompensera de skolor som har de största utmaningarna betydligt mer – inte minst vad gäller språkträning – så att alla skolor är bra nog för alla.
Mats Lundkvist, Cecilia Langemark, Gay Ljungberg och Anders Nilsson
Tankesmedjan Kompassen