Förarbetet inför årets Internationella Gatuteaterdagar i Halmstad pågår och förutom ett ständigt läsande av väderrapporter cyklar jag/vi genom staden för att betrakta själva “läget”.
Är centrum döende - ja, då försvinner ju vi också. Handel och kultur hänger samman - som på den medeltida marknaden; vem drog mest folk: han som sålde medicin och drog ut tänder eller hans bror som spelade upp skabrösa teaterstycken - nästan i Monty Python-klass?
Det bästa är att med rak rygg samarbeta med så många olika aktörer som möjligt för att uppnå de mål man satt upp, samt gärna göra det gränsöverskridande. Det finns ju naturligtvis erbjudanden man måste tacka nej till, men i stort sett är breda och ibland oväntade samarbeten det som ger bäst resultat.
Det naturliga i staden är att samarbeta. Vi har helt enkelt inte råd att skapa onödiga motsättningar och den vetskapen föder i sig en ny insikt; den att man faktiskt kan vinna något genom att samarbeta med oväntade organisationer, företag med flera.
Gatuteatern har en lite exklusiv sits i detta sammanhang och har genom åren haft goda samarbeten med kommunen, butiker, kyrkan, fotbollsklubbar, fastighetsägare, Frälsningsarmén, caféer och restauranger, föreningslivet med flera. - I stort sett alla som på något sätt hör hemma i stadsbilden.
I den nästan överdriva effektivitet som fått råda sedan new public management-tiden var som värst, framstår till exempel kultur endast som en kostnad och kan därmed strykas bort. Alla tänkbara undersökningar visar att kulturen är just den fogmassa vi behöver för att livet skall hänga samman.
Vi har alla våra roller att spela - olika ansvarsområden att försvara och utveckla, det är då viktigt att till exempel stadsutvecklingsarbete filtreras med så många olika metoder som möjligt. Kultur ger aktivitet som i sin tur genererar ekonomisk utveckling - vilket leder till nya satsningar och så rullar livets hjul vidare.
Vid alla möten genom åren (många!) som jag medverkat i om just stadens utveckling, har kulturen varit marginellt inbjuden och dessutom har de strikt ekonomiska krafterna tagit över samtalet och förklarat att “det är vi som egentligen förstår” - det har ju tyvärr inte alltid gått så bra, men när det är kris på olika områden - ja, då ringer man och vill ha lite “kulturhjälp”. Denna totala avsaknad av långsiktighet gör att vi allt som oftast hamnar där vi är nu. Staden behöver kulturen - samt alla andra goda krafter - i ett samarbete med öppna dörrar.
En välkänd solskenshistoria i sammanhanget är den väst-jylländska staden Holstebro, där de styrande 1966 ville föra en mer aktiv kulturpolitik för att stoppa stadens nedgång; unga flyttade ut, inga nya företag eller organisationer etablerade sig i staden, miljön var eländig med icke reglerade vattendrag etcetera.
Som en symbol för denna satsning köpte de in en staty skapad av Alberto Giacometti - Femme au chariot. Den placerades väl synlig och blev en ständig påminnelse om det projekt som pågick i staden.
Efter detta arbetade man på många nivåer och fronter med att göra staden attraktiv utifrån att medvetet använda just kultur som sitt varumärke.
Det hela lyckades väl - sedan många år är det en välmående liten stad som i sin tur blir ett lockande resmål - för vem vill inte åka till en stad som tack vare sina kultursatsningar andas idyll och harmoni?
Undertecknad kan intyga det då jag vid ett flertal tillfällen varit där på gästspel med olika teaterprojekt - alla välbesökta samt utförda i det offentliga rummet.
Sammanfattningsvis så finns det alltså goda exempel att titta på, nya och glada samarbeten att etablera samt det viktigaste: stäng inga dörrar innan ni har sett vad rummet bakom innehåller - för gamla och förlegade fördomar föder knappast en positiv stadsutveckling. ”Framåt åt alla håll” borde vara Halmstads nya slogan.
Ulf Andersson
konstnärlig ledare för de Internationella Gatuteaterdagarna