Vi har närmast en tradition av bevattningsförbud i Halmstad om sommaren. Detta hänger givetvis ihop med resurser, så långt är väl de flesta med. Men jag vill lyfta de utmaningar som finns med de återkommande bevattningsförbuden för samhällsmedborgare som försöker bidra till en biologisk mångfald och samtidigt skaffa sig den krisberedskap som MSB uppmanar till, genom att odla i sin trädgård.
Även om det denna sommar har regnat så att trädgårdar fått den vattenförsörjning de kräver under stora delar av sommaren så bör något göras på längre sikt. Om regnet upphör under ett bevattningsförbud behövs inte många dagar av sol för att odlingar ska torka ut och bli förstörd och det i sig kan rimligen inte betraktas som särskilt ekonomiskt eller klimatsmart.
När sommarens bevattningsförbud slog till riskerade till exempel de drygt 280 grönsaksplantor jag drivit upp och planterat ut att dö ganska kvickt. Det smarta bevattningssystem som familjen investerat 30 000 kronor i för att bevattna på rätt ställe, i rätt mängd och vid rätt tidpunkt, fick inte användas enligt LBVA. LBVA menar att de endast har ansvar att tillhandahålla vatten för mat och hygien, inte för bevattning. Vi hänvisades därför till att vattna med vattenkanna (dock med samma vatten som annars skulle runnit ur vårt bevattningssystem) eller hämta vatten i vattenkiosk.
Vi har i år ansträngt oss för att skala upp produktionen i vår vanliga villaträdgård från, för att ta ett exempel, fem till 80 tomatplantor. Dessa mer omfattande volymer kan svårligen bevattnas enbart med vattenkanna för en familj i stadsmiljö med den utrustning och de tidsmässiga resurser som är vanligt förekommande om man inte har en mer professionell verksamhet. Det är heller inte praktiskt genomförbart att hämta den mängd vatten som krävs på något hanterbart vis i kommunens vattenkiosker.
I en stad med ambitioner att växa är vattentillgång en tämligen avgörande parameter. För människors hälsa, inte minst ökad psykisk hälsa, har också gröna miljöer en positiv påverkan enligt forskning vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Grönytor som erbjuder människor kontemplation lockar även till sig pollinerare, som humlor, fjärilar och bin, och dessa bör vi slå vakt om. Argumenten för privat såväl som offentlig odling i stadsmiljö är därmed flera.
Det framstår som aningen svårsmält att bekymren med vattenbristen kvarstår år från år, att kommunen fyller egna bassänger med dricksvatten och att det verkar saknas en mer hållbar strategi för att komma till rätta med problemen inom en rimlig tidshorisont. Med det som ovan anförts riskerar de årligen återkommande bevattningsförbuden att bidra till ett steg bakåt i enskilda samhällsmedborgares satsningar gällande krisberedskap och odlingsbenägenhet.
Jag hoppas att kommunen kan utverka mer riktade insatser för att begränsa den typ av vattenkonsumtion som man vill komma åt med sitt bevattningsförbud (enligt LBVA gäller det bevattning av privata gräsmattor och påfyllnad av swimmingpooler) utan att slå undan fötterna för oss som försöker bidra med initiativ likt dem som ovan beskrivits.
Jag föreslår att LBVA av Halmstads kommun får i uppdrag att också förse hushåll med vatten som gör det möjligt att med vanligt förekommande tidsmässiga och materiella resurser också vattna egna trädgårdsodlingar. Detta för att främja hållbarhetsinitiativ som odling, stärkt krisberedskap men också för allas vår trivsel och hälsa.
Märtha Pastorek Gripson
fritidsodlande Halmstadbo