Som nya i Unnaryd vände vi blicken mot Halmstad för att planera en hamn för vår stora familjebåt, delad med fyra unga familjer här. I inlandet har vi föreställningen att residensstaden är stolt över sin långa hamntradition och läget vid havet. Vi vill tro att man förvaltar möjligheten till båt och sjöliv seriöst och satsar på den naturliga puls och kontakt med havet som vattenleden Nissan utgör.
Vi tänker också att i halmstadbornas självbild ingår att båtar tuffar upp i ån och att besökare flanerar i staden och gynnar stadens affärsliv. Husbilsägare parkerar gärna vid kajen för att njuta av vattenlivet som i andra havsnära städer vid kusten. Och verkstadsservice för sjölivet: självklarheter.
Vår båt fick en plats vid Tullkammarkajen. Det var bara två månader sedan. Vi fick elavtal med kommunen, vatten är framdraget och det finns bra parkeringsmöjligheter samt dessutom närhet till Öresundstågen.
Döm om vår förvåning när samtliga kaj- och bryggplatser på Nissans södra sida plötsligt sägs upp. Med verkställighet sista december, när en stor stålbåt som inte behöver tas upp i så fall måste flyttas till en annan skyddad plats.
Det går rykten och olika förklaringar dryftas. Någon detaljplan för området är nämligen inte tagen, men det pratas om byggstart av olika projekt cirka 2026-2027. Några alternativ nu för ett fortsatt levande båtliv finns inte. Det verkar inte vara viktigt. Så vad är syftet med en så genomgripande förändring? Ska inte vattenleden Nissan kunna användas och vara tillgänglig längre?
Det pratas om broar, fasta broar. Både en cykelbro och en stor bilbro nära mynningen. Vilka behöver åka där? Har den nyetablerade färjelinjen önskat detta för på och avfarter? Finns det färska natomedlemskapet med i bilden för försörjning till flygfältet och andra militära installationer? Hur motiveras den infrastrukturen ur miljösynpunkt? Är det i så fall rimligt att våra politiker tillgodoser dessa behov istället för att lugna sig lite och efterfråga hur invånarna resonerar runt planering och bevarande av sin kulturella tillhörighet?
Frågorna hopar sig, informationen från dem som för närvarande ska förvalta stadens traditioner och invånarnas trivsel är bristfällig. Som båtmänniska hör man ofta våra utländska båtgäster uttrycka sig lyriskt om detta kustparadis. Längre ner i Europa blir värmen allt mer besvärande. Man upptäcker en skatt häruppe. Detta är något att ta till sig och göra allt för att stötta.
Sverige som en allt större turistnation måste ha sina pärlor att visa upp. De är vår stolthet och potentiellt väldigt inkomstbringande. Jag minns en underbar kväll i juli när vi kunde tuffa upp till Najadens båtklubb, få en gästplats och delta i den fina festivalen uppe på Galgberget. Att i fortsättningen glömma båtlivet helt känns inkompetent.
Olika motiv och lösningar behöver sys ihop. Är de folkvalda kommunpolitikerna kulturbevarare eller kulturförstörare? Ska dyra och omvälvande beslut fattas ovanför invånarnas huvuden? Finns viljan att undersöka hur människor vill att deras stad ska byggas? Spekulationerna fortsätter, var är den offentliga debatten? I början av sommaren lär en minröjare ha siktats i Nissans stilla vatten. Den kunde tydligen ta sig in. Ulf Peder Olrog siade kanske rätt i visan om Fyrisån i Uppsala för länge sen:
”Att segla uppför Fyrisån i undervattensbåt, säg vore inte det nånting för mig.” Är detta det enda alternativ som återstår för Nissan i framtiden?
Ninni Wittmar, båtägare Unnaryd