I dagarna är det 80 år sedan de sista romska fångarna mördades i koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau. 4 200 barn, unga och gamla, borta på några timmar.
”Den här natten – skräcknatten – gjorde de motstånd mot bödlarna, som tvangs nedkämpa dem en och en. Barnen slank undan, kvinnorna grät, männen slog tillbaka. En natt av tumult, vidrigheter, blod och mardröm. På morgonen var luften fylld av den specifika aska som man bara kan finna i Auschwitz värld. När de brände ögon och själar.”
Så upplevdes nazisternas massaker av den judiske fången Elie Wiesel, förintelseöverlevande, författare och fredspristagare.
Tack vare hans och andras vittnesmål har vi en klar bild av vad som hände natten mellan den 2 och 3 augusti 1944. Men än i dag vet vi inte hur många som mördades under folkmordet på romer under Förintelsen. Inom forskningen varierar antalet som förlorade livet i massavrättningar och koncentrationsläger. Från 250 000 upp till en halv miljon.
Varför vet vi då så lite?
Romer var en osynliggjord minoritet, utpekade som syndabockar, kriminella och smittospridare. De levde ofta utanför samhället och var sällan folkbokförda eller registrerade i samband med massmördandet. Många romer sköts i skogar och byar. Endast ett fåtal hamnade i läger och även där försvann de, osynliga och namnlösa.
Romska vittnen har funnits, men få har kunnat eller erbjudits möjligheten att berätta. Romer fortsatte att bemötas fördomsfullt även efter krigsslutet. Samtidigt saknade majoritetssamhället intresse av att dokumentera den nazityska regimens behandling av den romska befolkningen. Det fanns heller inga etablerade romska organisationer som kunde ta emot och hantera enskilda romers upplevelser.
Till det krigsbefriade neutrala Sverige tog sig bara ett fåtal romer. Romer som överlevt tilläts inte att söka skydd i andra länder, utan skulle återföras till sina hemländer. I Sverige rådde inreseförbud för romer fram till 1954. Gränsen var stängd, men ändå lyckades ett fåtal ta sig hit.
De romska överlevande som var villiga att dela med sig av sina upplevelser, tystnade när det visade sig att ingen ville lyssna. Många valde att hålla en låg profil och gå vidare med sina liv.
Tystnaden fick allvarliga konsekvenser. Många unga romer känner i dag inte till sin egen eller sina anhörigas historia, till exempel att släktingarna blev utsatta för förföljelse och övergrepp. Hos många visar det sig finnas ett uppdämt behov av att ta reda på mer om sina mor- och farföräldrar.
För oss på Forum för levande historia är det viktigt att möta och stärka inte minst unga romer med mer kunskap om deras historia. Med utställningen ”Det tysta arvet”, som vi har tagit fram tillsammans med journalisten Monica Hirsch, fotografen Maja Kristin Nylander och Levande historia i Göteborg, som visas på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm under minnesdagen, lyfter vi fram vittnesmål om folkmordet, för att världen inte ska glömma.
Ett annat exempel är våra hågkomstresor till Förintelsens romska minnesplatser i Polen, som vi denna månad genomför med romska brobyggare, ungdomsledare och modersmålslärare. Parallellt arbetar vi aktivt för att motverka den antiziganism som tyvärr än i dag är utbredd i samhället.
Men det behöver göras mer för att belysa folkmordet på romer under Förintelsen. Att hålla minnet levande är en viktig del. Den 2 augusti högtidlighåller vi minnet av folkmordet för att hedra alla de romer som föll offer och stödja dagens romer i kampen för upprättelse och erkännande.
Petra Mårselius
Överintendent vid Forum för levande historia