De hade hört att i den lilla storstaden fanns det en kejsare som nog var rätt lättlurad och naiv.
Eftersom de var ena sluga rackare som hade förstått hur man smickrar en kejsare så föreslog de ett stort antal förbättringsåtgärder som de visste att kejsaren trodde skulle spä på sin enligt egen utsaga popularitet. Förbättringsåtgärder som de redan visste var dömda på förhand. Men på grund av den tystnadskultur som fanns bland hans ämbetsmän kunde konsulterna presentera det ena luftslottet efter det andra utan att de ifrågasatte förslaget.
De visste men vågade inte ifrågasätta kejsaren.
Konsulterna krävde ständigt mer guld för att utföra sina luftslott. En dag var det möte i stadens råd, där de satt som hade stort förtroende ibland stadens medborgare. Mötet inleddes med att kejsaren beskrev hur han styrde staden i som vanligt stora och vackra ord och hur nöjd han var med sin egen insats.
Plötsligt avbryts han av en ledamot som representerade folket. Ledamoten skrek att detta inte alls var sant utan ännu en försköning av verkligheten.
Nu började allt fler ledamöter att skruva på sig och inse att ledamoten hade rätt.
Frågan de ställde sig var:
Är det värt att sitta här och företräda folket när det bara är ett spel för galleriet?
Vad kejsaren ständigt glömde var att lyssna på sina medborgare eller ämbetsmän. Hade han gjort detta hade aldrig dessa sluga bedragare fått igenom sina både dyra och oftast dåliga förslag. Förslag som urholkat stadskassan under de sista åren.
Anders Rosén (S)