I SR:s Studio Ett den 4 juli och i en intervju i GP dagen innan, uppmanar PM Nilsson, tidigare Ulf Kristerssons statssekreterare nu VD marknadsliberala näringslivsfinansierade tankesmedjan Timbro, Moderaterna att tänka om i synen på bilismen: “Gör svenska städer mer bilfria och sluta vurma för bilen som frihetssymbol.” Nilsson hänvisar till att de städer som går i framkant att bli mer trivsamma att vistas i har rödgröna styren.
PM Nilsson menar att det för Moderaterna närmast blivit ideologiskt betingat att till varje pris prioritera bilen framför andra trafiklösningar. Stadsplanering handlar alltid om att välja. I de fall förslag läggs om utökade cykel- och gångvägar som inskränker biltrafiken rasar ofta Moderaterna och beskyller förslagsställarna för att vara “förbudsivrare”.
Utöver miljömässiga skäl är det främst av utrymmesskäl som biltrafiken måste begränsas. Färre bilar i innerstaden skapar också bättre förutsättningar för affärsidkare som drar nytta av fler uteserveringar och lugnare gröna ytor. Detta är en lärdom som dragits i flera städer i Europa.
Att det kan handla om en traditionell ideologisk syn på bilen som frihetssymbol exemplifieras av den upprördhet som det väckt att Mark- och Miljödomstolen fastställt Länsstyrelsens självklara och logiska beslut att förbjuda biltrafik på stranden i Skummeslöv i södra Halland. Det föranledde bildandet av föreningen “Strand för alla”, ej kopplat till Moderaterna, där företrädare framhåller att bilkörning på stranden är en tradition som “pågått i närmare hundra år”. (HP 12/7) Men när barnaga förbjöds i Sverige 1979 var det också en flerhundraårig tradition som bröts. Det anmärkningsvärda är att det ska behövas lagstiftning för självklarheter.
Låt inte ideologisk traditionsbundenhet förblinda synen på att minskad biltrafik, i för bilen olämpliga miljöer, är en positiv utveckling för människors hälsa och välbefinnande och för städers och havsmiljöers utveckling.
Göran Lund