Replik. Apropå artikeln ”Kritik mot korta luncher: ’Extremt stressat’”, 2/9.
Jag har arbetat som grundskollärare i många år i olika kommuner, skolformer och elevgrupper. Min erfarenhet är, precis densamma som mammans i artikeln i HP måndagen den 2 september. Det är svårt att få matro i en skolmatsal och därför sätts ibland en tid av fem minuter, då det ska vara tyst. Då får heller ingen gå ifrån bordet. Ofta gäller en maxtid av 20 minuter för att äta upp maten, inklusive att hämta en portion till eller knäckebröd. Jag som är vuxen har svårt att klara av det inom tidsramen. Det är en väldigt stressande miljö. Hög ljudnivå och mycket "spring". Eleverna har ofta sin rast efter maten och är ivriga att få komma ut. Dessutom är ofta den personal som befinner sig i samma rum "vakter" och sitter inte med vid borden.
Det finns fler sätt att försöka få till någon form av ro kring matsituationen. Fler vuxna som närvarar och sitter med och äter. Lägg utevistelsen före maten för att eleverna ska ha sprungit av sig och ökat sin aptit. Ofta faller det med tillgång på personal, som har sin egen rast under samma tidsram och av schematekniska skäl, då många elever ska äta under en viss tid (platsbrist).
Det bästa sättet att få till matro och samtidigt ett lärande om våra olika traditioner kring mat är att elever och pedagoger äter tillsammans i klassrummet (eller annat utrymme om det skulle finnas). Eleverna får då även ta del av för- och efterarbetet kring en måltid. Det blir automatiskt ett lugn eftersom alla vet var de ska sitta och pedagogen bestämmer ramarna för sin elevgrupp. Kan man få det att fungera i ett större sammanhang, såsom i en matsal är det så klart ännu bättre. Det som krävs är att fler vuxna närvarar under måltiden. Matsituationen är minst lika viktig som ämneslektioner i "läran för livet".
Anna Johansson