För verkligheten är bister för många familjer, föräldrarna och barnen kämpar dagligen med att få rätsida på en dräglig vardag. I vardagen vet vi vad som ingår, så som att handla, städa, tvätta, sköta sitt arbete, läsa läxa med barnen, ringa samtal till BUP, skola, andra instanser och mitt i allt detta finns även ett barn eller kanske flera barn med NPF- adhd-autism-tvång-trots som utvecklat en samsjuklighet på grund av att inte skolan velat lyssna på dess föräldrar och BUP om vad barnet behöver för att må bra.
Det finns föräldrar och skolor som samverkar och där barnet får bästa förutsättningarna till att bli sitt bästa jag och där samsjuklighet som ångest, självskadebeteende inte existerar. Det är precis så som alla önskar att det skulle vara, att bli sedd för den hen är och att barnet/eleven får blomma ut.
Men såhär är inte vardagen för alla, det finns de föräldrar som går på knäna, som inte sover om nätterna, som utvecklat ångest på grund av en ohållbar situation där allt grundar sig i en ovilja att se till helheten av barnet/eleven. Föräldrar som blir sjukskrivna för utmattningsdepression på grund av att barnet inte får den hjälp och stöd hen behöver för att lyckas, för att få blomma. I stället sitter ett ångestfyllt barn med sin utmattade förälder i soffan och gråter hutlösa mängder och undrar - varför är inte jag som alla de andra? Vad är det för fel på mig? Varför förstår de inte?
Dags att vakna Sverige, vi lever i ett samhälle som behöver resurser och ekonomi för att förebygga diskriminering av barn med särskilda behov! Vi behöver arbeta tillsammans för att stärka våra barn, vi behöver vara förebildliga och se barnet/eleven och ta barnet på allvar! För om inte du gör det, vem gör det då?
En kämpande förälder