De högerextrema vindar som blåser i Europa förskräcker. De franska stjärnorna Mbappé och Thuram uppmanar i samband med EM i fotboll det franska folket att tänka sig för inför parlamentsvalet. Det är inte konstigt när fyra femtedelar av franska EM-laget består av invandrarpojkar. De skräms över de åtgärder högerextremer kan förväntas rikta mot deras anhöriga och vänner som inte anses fullvärdiga fransmän.
I juni spelade Sverige landskamp mot Serbien. Men det stora denna afton var inte matchen. Det var det som skedde efter slutsignalen. Han har betytt mer än någon annan svensk i världen under de senaste decennierna. Nu ska han avtackas och hyllas: Zlatan Ibrahimovic.
Vi minns klacksparkarna och målen. Men det kanske allra viktigaste: ”Han riktade strålkastarna mot områden där någon släckt ljuset, han gav drömmar till alla dem som inte riktigt räknades. Än i dag är jag övertygad om att det var hans allra största insats, hans allra mest betydelsefulla samhällsgärning.” Så skriver en av landets sportjournalister, Erik Niva.
Zlatan tände hopp i barns ögon om att kunna göra det omöjliga, oavsett vem du är och varifrån du kommer. ”Önskar han var dansk”, sa Jon Dahl Thomasson, svensk förbundskapten. Zlatans egna ord till fansen på Friends Arena blir historiska : ”Till den yngre generationen vill jag säga: våga drömma stort. Jag hoppas ni njutit av min resa. Sverige, varsågod, jag älskar er.”
Mattias Karlsson (SD), tyckte att Zlatan rörde sig ”osvenskt” och ifrågasatte hans medverkan i landslaget, och Jimmie Åkesson (SD) såg Zlatan som en ”legosoldat” i landslaget.
De båda demagogerna skulle senare hänvisa till massmördares konspirationsteori om ett ”folkutbyte”. En marionett till statsminister som tvivlar på invandrares försvarsvilja, inskränkte sig till att säga: ”Jag tänker inte använda det begreppet.”
Ska det gå så långt att dessa bifigurer ska få släcka de ljus som Zlatan tänt i unga människors liv?
Göran Lund