Problemet med Nyamko Sabunis (L) partiledarskap var sällan att hon hade otur när hon tänkte, utan snarare när hon kommunicerade. Den stora skillnaden i efterträdaren Johan Pehrsons insats ligger just i kommunikationen: även om sakinnehållet i mycket är identiskt har han lyckats bättre med att få folk att lyssna och förstå partiets poänger.
Det skadar inte heller att partiet under lång tid drivit frågor som nu ligger rätt i tiden. Frågor som tidigare var kontroversiella och nu snarare är självklarheter. Men det gäller att inte fastna i segertåget. Att våga väcka kontrovers är en förutsättning för att hitta frågorna som kan bli morgondagens självklarheter. Framsynt politik stryker sällan medhårs.
I det ljuset kan lanseringen av Liberalernas valmanifest kanske ses som en framgång. Uppmärksammat – och ifrågasatt, inte minst på Twitter där tonläget skvallrar om den stundande valrörelsen – var partiets förslag att införa en "förskoleplikt" för barn som ligger efter i svenska språket.
Konkret innebär förslaget att den BVC-kontroll som de allra flesta tvååriga barn genomgår, i vilken det ingår en språkbedömning, ska bli obligatorisk för barn som inte är inskrivna i förskolan. Föräldrar till barn som konstateras ligga efter ska ha ansvar för att sätta dem i förskola, och det ska följas upp. Fortsätter barnet att gå hemma kan det, om det är en del av större missförhållanden i familjen, utgöra en av grunderna för tvångsomhändertagande.
Eftersom förslaget berör familjesfären är det inte konstigt att det väckt känslor. Särskilt som det berör väldigt små barn.
Inom L finns en viss tendens att förklara motgångar och kritik med att kommunikationen har brustit. Felet kan inte ligga i politiken, problemet är bara att folk inte förstått än. Det finns ett särskilt liberalt självförtroende, byggd på en övertygelse om att man tenderar att få rätt med tid.
Men lika sant som att en blind höna kan ibland hitta ett korn, är att en folkpartist ibland kan ha fel. Förslaget bygger på en genuin vilja att komma till rätta med ett reellt problem. Språket är en förutsättning för att klara skolan. Tanken är troligen att förslaget ska uppfattas vara mindre drakoniskt än att införa obligatorisk förskola för alla barn. Men även det nuvarande förslaget innebär alltför ingripande åtgärder.
Mindre tvång är bra, men inget tvång vore allra bäst. Grundproblemet med lösningen som L presenterar är att den är så typiskt folkpartistisk. Föräldrar ska vara fria att välja hur de uppfostrar sina barn – men fria under ansvar och statliga pekpinnar.
Dessutom riskerar det att göra barnen en björntjänst, om föräldrar som inte behärskar svenska känner sig tvungna att tala det hemma. Trygghet i sitt första språk är A och O för barns språkutveckling, ett stabilt modersmål är därför viktigare än att tvååringar kan svenska.
Att det finns många förskolor där en majoritet av barnen och personalen inte pratar svenska är ett annat problem, som behöver åtgärdas först. Innan dess är förskolan ingen garant för att barn lär sig svenska.
