I riksdagens kammare fick statsminister Ulf Kristersson (M) i förra veckan en fråga från den helt nya riksdagsledamoten Arber Gashi (S) från Halmstad. Gashi som tidigare varit ordförande i barn- och ungdomsnämnden i Halmstad undrade kort och gott när kommuner kan förvänta sig att det görs något åt orimligheten i att vinstdrivande friskolor tränger undan satsningar på skolan.
”Varje extra krona kompenseras privata skolor för, trots att de inte går med några underskott”, sa Arber Gashi i sin fråga till statsministern.
På detta svarade statsministern med att man från regeringens och regeringssamarbetets sida ”slår vakt om den grundläggande valfriheten”.
”De som alltid ser problem med friskolor är alltid de som har varit emot valfriheten. Därför vill jag alltså understryka, att vi är för föräldrars rätt att välja skola till sina egna barn. För oss är det fundamentalt”, sa Kristersson från talarstolen.
Detta är i sig inget uppseendeväckande, i alla fall inte för att komma från en moderat statsminister. Rätten att välja skola har varit ett moderat mantra i över fyra decennier, och förverkligades i och med friskolereformen i början av 1990-talet. Men bara för att vi har en ordning i dag med ett fritt skolval innebär det inte att det också är bra. För den valfriheten som vi har i dag orsakar betydligt mer skada än nytta i skolsystemet.
Varje gång som dagens skolsystem kritiseras rycker dess försvarare snabbt ut och och dundrar att i Sverige har föräldrarna minsann möjlighet att fritt välja vilken skola ens barn ska gå på. Men det finns mycket som är problematiskt med det påståendet. Först och främst är skolvalet bara ett önskemål, ingen kan på förhand garantera att alla elever kan gå på den skolan man vill. Dessutom handlar skolvalet i praktiken nästan mer om att välja bort skolor som ens barn ska gå i för att undvika vissa elevgrupper, läs barn från mer socialt utsatta hem.
Som om detta inte vore nog så gäller inte det fria skolvalet lika för alla, som man lätt förleds att tro. Det är framför allt välinformerade föräldrar som kan dra nytt av skolvalet, och tidigt sätta sina barn i kö till populära friskolor. När sedan dessa platser är paxade har andra föräldrar ingen chans att få sitt skolval uppfyllt. Hur liberalt är egentligen det?
Det finns ytterligare orimligheter med det fria skolvalet. I och med att man kan ställa sitt barn i kö redan från födseln är det en fördel om ens barn är fött i början av året jämfört med i slutet. Och skulle man vilja flytta inom Sverige förlorar man så klart sin köplats till den populära friskolan.
Så det fria skolvalet är inte så fritt som man kan tro. Men det är problematiskt på fler sätt, det leder till allt större skillnader mellan elever och mellan skolor, dels för att föräldrar väljer bort vissa skolor för sina barn, dels för att friskolor har en drivkraft att selektera sitt elevunderlag och framför allt locka till sig mer lättundervisade elever, läs mer lönsamma.
När en politiker likt statsminister Ulf Kristersson talar sig varm om valfriheten i skolan bör man också tänka på vad han inte pratar om. Nämligen vad som är meningen med skolan.
Ulf Kristerssons försvar av det fria skolvalet är en typisk ryggmärgsreflex hos de ivrigaste anhängarna av dagens skolsystem. De vill till varje pris försvara valfriheten inom skolan, oavsett vad. Men det försvaret fungerar också som en dimridå eftersom det effektivt döljer en långt viktigare fråga, nämligen vad som är meningen med skolan. Det kan inte vara så att ett fritt skolval i alla lägen trumfar skolans innehåll, men det är precis detta som Kristersson menar när han säger att valfriheten är fundamental.
Den djupare meningen med skolan är inte rätten att välja skola. Meningen med skolan är dess innehåll, att förmedla kunskaper till nytta för varje elevs framtida liv. Syftet med skolan är också att möta andra elever, och lära sig umgås med människor med olika bakgrund än ens egen. Till detta ska skolan även ge den enskilda eleven möjlighet att utvecklas som individ. Dessa tre mål kan sammanfattas som kvalifikation, socialisation och personlig utveckling. Och renodlar man skolans syfte till dessa tre mål är mycket vunnit.
Valfriheten leder som sagt till allt större skillnader, både mellan elever och mellan skolor. Konsekvensen av detta blir alltmer uppdelat skolsystem där olika elever går i olika skolor. Det är på sikt ett hot mot ett samhälle som håller ihop. Dessutom innebär skolvalet att alla elever inte får lika möjligheter till en bra skolgång, vilket i grunden är orättvist och bäddar för en rad framtida samhällsproblem.
Kort och gott, avskaffa det fria skolvalet, i alla fall så som det existerar i dag. Det är inget fritt skolval för alla, för när det är dags att välja skola för många är platserna till det mest populära skolorna redan paxade. Och vad är friheten värd den dag den inskränks av en annan individs frihet? Ingenting.
Det var ett bra drag av Arber Gashi att ta upp skolan i sitt första framträdande i riksdagens kammare. Varje förändring av dagens dysfunktionella skolsystem sker bäst genom beslut i Sveriges riksdag. Och för att få igenom dessa beslut behövs en omsvängning hos den borgerlighet som inte ser några större problem med dagens skola, och som anser att valfriheten inom skolan är fundamental. Det är dags att slakta den heliga ko som det fria skolvalet har blivit. Först då kan alla elever ges lika möjligheter till en bra skolgång.
