Gräv och du skall finna. Det kan man säga om den utgrävning som nu pågår på Lilla torg i Halmstad. I början av oktober rapporterade HP om att fem skelettgravar hade hittats under den pågående ombyggnaden av torget. Gravarna låg bara 60 cm under marken.
Ett par veckor senare är antalet utgrävda skelett uppe i hela 14 stycken. Var det hela slutar är det ingen som vet i dag. Tanken är att ombyggnationen av Lilla torg ska stå klar till sommaren 2024.
Men döden finns inte bara under ytan i Halmstads centrum. Att en stadskärna utvecklas och förändras är naturligt men den omvandling som nu sker i Halmstads city är väldigt utmanande när butik efter butik bommar igen. Citydöden breder långsamt ut sig. Det är en snabb omvandling, och som kräver handling, inte minst från politiskt håll.
Som HP rapporterar om lämnar ytterligare en butikskedja Halmstads city. Det är den välkända kedjan Clas Ohlson som beslutat att lägga ner sin butik som finns på andra våningen inne på Gallerian vid Stora torg. Den 29 februari nästa år blir sista butiksdagen i city. I stället kommer Clas Ohlson att öppna en ny affär på Hallarna i mitten av mars.
Som framgår av artikeln är det dålig lönsamhet och ett för litet kundflöde som är orsaken till att man väljer att stänga sin citybutik.
Den pågående citydöden var också var ämnet för förra lördagens kolumn på denna sida. Frågan är tyvärr för viktig för att inte kommenteras även denna vecka. Förra veckans kolumn tog upp en fullmäktigedebatt om cityhandeln, med anledning av en interpellation från Halmstads lokala parti. I fullmäktigedebatten deltog partiets gruppledare Niclas Jansson, som även intervjuas i HP. Och det är en skrämmande framtidsbild han målar upp.
”Fortsätter utvecklingen i samma takt försvinner den sista butiken från stadskärnan 2031”, säger han.
Detta påstående baseras på en linjär utveckling av hur detaljhandeln i centrum har utvecklats de senaste åren. Förhoppningsvis blir det inte så, men bilden av en stadskärna tom på butiker är ändå viktig för den pekar på att något mycket allvarligt på väg att hända i Halmstads city. Man kan till och med tala om risken för en systemkollaps i centrum, vilket Niclas Jansson tar upp i artikeln.
Det allvarliga läget manar både till eftertanke och handling, särskilt från politiskt håll. Men när kommunrådet Anna Fallkvist (M) från det politiska styret Ansvar för Halmstad får möjligheten att kommentera läget tycker hon att det ”känns tråkigt att lyfta det negativa”, som hon uttrycker det. Hon pekar i stället på att det så kallade cityindexet, som visar cityhandelns totala omsättning, har gått upp det senaste året. Men det är en klen tröst, särskilt som det allmänna prisläget, inflationen, också har ökat under samma period.
Anna Fallkvist lyfter också fram projektet Stadens hjärta 2.0 där fastighetsägare och handlare är involverade. I förra veckans debatt i fullmäktige tog hon också upp allt som kommunen arbetar med i en rad olika projekt för centrum, bland annat då ombyggnaden av Lilla torg.
Men tyvärr, detta övertygar inte. Det är traditionell stadsutveckling som en kommun alltid måste arbeta med. Det behövs krisinsikt, och en känsla av att citydöden är ständigt närvarande. Döden lurar alltid runt hörnet, inte minst i vår svenska kulturskatt. Häng nu med på en kulturell resa i dessa Halloween-tider.
I en av Carl Michael Bellmans mest kända visor, Så lunka vi så småningom, är döden mycket närvarande. Inledningsvis skaldar Bellman så här:
”När döden ropar, Granne kom,
Ditt timglas är nu fullt”.
I visans återkommande vers finns sedan ett galghumoristiskt svar på dödens ofrånkomlighet, ta en sup.
”Ta dig dito en, dito två, dito tre, så dör du nöjdare.”
Det är vackert formulerat, men den sortens förnekelse i berusning är inget för Halmstad att följa.
Bättre då att ta till sig erfarenheterna från två andra giganter i den svenska kulturvärlden.
Det berättas att barnboksförfattaren Astrid Lindgren inledde varje samtal med sina systrar med ”döden, döden, döden”, som för att få det ämnet avhandlat och påminnas om livets ändlighet.
Döden var också regissören Ingmar Bergman besatt av under hela sitt filmskapande. I en av hans mest ikoniska filmscener från Det sjunde inseglet finns till och med döden med. Döden iklädd en svart slängkappa möter riddaren Antonius Block på en strand för att hämta denne. Dialogen som följer är klassisk.
”Vem är du?”
”Jag är döden.”
”Kommer du för att hämta mig?
”Jag har redan länge gått vid din sida.”
”Det vet jag”, svarar riddaren.
Detta sista tyder på krisinsikt, och är kanske inte så konstigt för en medeltida riddare med digerdöden närvarande. Men riddaren lyckas ändå undkomma sitt öde för stunden genom att börja spela schack med döden.
Att spela schack med citydöden är ju inget alternativ för Halmstad, däremot finns det en annan lärdom här från både Astrid Lindgren och Ingmar Bergman. Krisinsikt föder handling, insikten om livets förgänglighet manar till att göra något.
Av detta kan Halmstad lära att det är först när vi ser och erkänner citydöden som vi faktiskt kan göra något åt den. Att förneka en kris är kanske det sämsta man göra. Där har politikerna, och inte minst Ansvar för Halmstad, en rejäl hemläxa att göra. Det duger inte att tala väl om kommunens planer för framtiden. Ett sådant framtidsarbete pågår hela tiden i en kommun, och är viktigt. Men när citydöden breder ut sig behövs att kommunen först erkänner det allvarliga läget, och sedan agerar därefter.
Så här i Halloween-tider är det populärt att klä ut sig och skrämma varandra. Det har blivit en populär högtid under en annars mörk del av året.
Men det som händer med Halmstads stadskärna är inte så kul att skrämmas med, citydöden är på riktigt och sker snabbt – året runt.
