Färden gick västerut, sakta men säkert närmade vi oss havet, Stilla havet. Framme vid Pacific Palisades var solen på väg ned. Det var valdagen den 8 november 2016 i Los Angeles. Dagen hade varit rekordvarm, runt trettio grader, och det var fortfarande mycket milda vindar som sköljde över oss från den stora oceanen.
Nu avslutades dagen med en fantastisk solnedgång över den mäktiga stranden. Söderut såg man den långa kusten ner mot Venice Beach och längre bort siluetten av den enorma staden. Norrut bröts kustlinjen av med Malibu Beach vars klippa skjuter ut i havet.
När solen väl hade gått ner över USA:s västkust var det dags att vända tillbaka till lägenheten vid North Hollywood. Det var då problemen började. Att hinna tillbaka till en valvaka verkade inte vara en omöjlighet. Men så kom vi in på Santa Monica Boulevard – och trafiken stod helt stilla. Långsamt rullade vi framåt medan tiden tycktes rusa fram. För att följa de första prognoserna surfade vi in på våra mobiler. Sedan tidigare pekade allt mot en vinst för Hillary Clinton, och det såg bra ut. Men det fanns en osäkerhet, det var bara prognoser.
Trafiken kröp sakta, sakta framåt samtidigt som vi följde valbevakningen på CNN. På boulevarden var det helt tjockt med bilar. Detta var första gången vi på riktigt upplevde de ökända trafikstockningarna i staden. Att Los Angeles-borna själva kan stå ut med den här trafiken är obegripligt. Det är helt enkelt för mycket bilar i förhållande till vägnätet.
Där, stående i en bilkö, kom de första rapporterna om att det skulle bli ett mycket jämnt val. Donald Trump såg ut att vinna viktiga delstater som på förhand borde ha varit Hillary Clintons. Ändå var en vinst för Trump långt borta. Men så vände det. Clinton såg ut att gå mot en förlust i de för henne otroligt viktiga delstaterna Michigan och Wisconsin samtidigt som Trump tycktes vinna delstat efter delstat. Än så länge var det bara prognoser och det skulle dröja timmar innan det gick att utropa en segrare. Ändå, det var där i den över en och en halvtimme långa färden genom Los Angeles som en given vinst för Clinton vändes till en säker seger för Trump.
USA står inför många stora utmaningar. Nu har landet fått ytterligare en, att ledas av en galning och med ens har världen blivit en osäkrare plats. Men solen går upp även i morgon. Hoppet om en bättre värld kommer alltid att överleva.
Ovanstående skrev jag för fyra år sedan i samband med en veckas semesterresa till Los Angeles. Det känns som att det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess. Ändå är det en sak som faktiskt fortfarande är aktuell.
En viktig orsak till att Donald Trump vann valet då för fyra år sedan var att motkandidaten, demokraten Hillary Clinton, inte lyckades vinna i för henne helt avgörande delstater i det så kallade rostbältet, Michigan och Wisconsin, men även Pennsylvania. Därmed lyckades Trump bryta Demokraternas ”Blue Wall”, det vill säga de delstater som traditionellt röstar demokratiskt.
Valanalysen då för fyra år sedan var att delstater i rostbältet, som haft en stor industriell nedgång under många decennier, lockades av Trumps budskap om att ta hem jobb från Kina till USA och ”Make America Great Again”.
Återigen är fokus i presidentvalet riktat mot rostbältet och de delstater där det enligt opinionsundersökningarna är mycket jämnt, inte minst i den så viktiga delstaten Pennsylvania som har 20 elektorer; den kandidat som först når 270 elektorer vinner valet i dag den 3 november.
Det är svårt för att inte säga omöjligt att kortfattat sammanfatta Donald Trumps fyra år vid makten. Det känns som att han hela tiden har flyttat anständighetens gräns för vad som är acceptabelt att säga och framför allt göra som USA:s president, längre och längre bort. Så långt att man inte längre blir överraskad.
Om nu Trump förlorar valet kan man hoppas på att denna avtrubbning kan återställas till ett slags normalläge, även om det lär ta lång tid. Så allvarlig är den skada som Donald Trump hittills har åsamkat det demokratiska systemet i USA, och i förlängningen även påverkat andra delar av världen.
En annan sak som kännetecknar Donald Trumps presidentskap är hans relation till sanningen. I somras publicerade tidningen The Washington Post en sammanställning som då visade att Trump hade gjort mer än 20 000 falska eller vilseledande påstående, läs lögner.
Oavsett utgången i valet är det viktigt att stå upp för sanningen, och motverka så kallade ”alternativa fakta”. Donald Trump är absolut inte den första ljugande presidenten i USA, och lär inte heller blir den sista. Men han sticker ändå ut som varandes den mest notoriskt ljugande presidenten någonsin. Förhoppningsvis får han också ta ansvar för detta i tisdagens val.
Vi som för fyra år sedan skulle ta oss från Pacific Palisades till vår lägenhet i Hollywood anade inte hur lång tid det skulle ta. Det kan ibland vara svårt att förutse framtiden, både i det lilla och det stora.
På vägen till framtiden finns det många hinder, men för att lösa de utmaningar som möter oss är det viktigt att verkligen sätta sanningen i framsätet. Erkänner man inte ett problem kommer man heller inte heller att kunna lösa det. Det är den stora fara med en lögnaktig president, den kommer inte med lösningar som faktiskt gör skillnad.
Detta är särskilt oroväckande i en tid då alla länder, inte minst USA, måste ta sitt ansvar för att motverka de globala klimatförändringarna som troligen är det största hotet mot mänskligheten i modern tid. Ingen kommer undan klimatet, det kommer att drabba oss alla, så väl ärliga medborgare som en president full av lögner.
