Jag sitter på tåget från Przemysl i sydöstra Polen till Krakow och har just kommit ut ur Ukraina. På sätet bakom mig sitter ett ungt par. Tjejen skrattar under nästan hela resan på två och en halv timme. Hon försöker dämpa skrattet så gott det går men jag hör henne givetvis. Jag blir irriterad men samtidigt förvånad över min reaktion, eftersom jag nästan aldrig bryr mig om vad folk runtomkring mig har för sig.
På tåget från Arlanda hem till Eskilstuna har jag en liknande upplevelse. Två unga tjejer som kliver på i Stockholm skrattar länge. Irritation.
Vad är det frågan om, tänker jag? Men så kommer jag på det. Det är kontrasten. Under mina tre veckor i Ukraina har jag inte upplevt något sådant. Visst skrattar människor även där. Humor är en viktig del av samvaron. Men det är korta skratt. Den här rena livsglädjen var det länge sedan jag mötte i Ukraina.
Den ukrainska humorn är gärna mörk och fungerar mest som ett skydd. Mörkast är den bland militärer, förstås. Jag pratar med en soldatvän om min förestående resa ut till fronten. Han kommer på en positiv sak: ”Det är bra att du är mörk. Det blir lättare att plocka ihop dina kroppsdelar.” Och så berättar han om problemen när man ska samla ihop döda. Det är bråttom. Man är kanske i den så kallade gråa zonen, där ingen sida har kontroll, och är ständigt hotad av fiendeeld. Någon tid för identifikation finns inte. Så man tar det man ser – en arm där, ett ben där. Sedan försöker man pussla ihop kropparna, och inser att man har tagit någon enstaka kroppsdel från en död ryss.
”Det är ingen risk att man tar fel i ditt fall.” Vi skrattar, utan glädje. Det är också mitt starkaste intryck efter denna septemberresa. Det Ukraina jag sett befinner sig i ett sammanbitet, glädjelöst tillstånd. Det finns mycket vänlighet och ljus men mörkret är ständigt närvarande. Man kramar oftare om varandra vid möten och avsked, oavsett kön och graden av bekantskap. Signalen är: ”Se där, vi är här båda två, men vi vet inte hur länge till.”
Jag träffar en släkting i Kiev. Han är 32 år och har nyligen bestämt sig för att ta värvning i stället för att vänta på att bli inkallad. ”När allt detta är över vill jag kunna se folk i ögonen, visa att jag gjorde min plikt.”
Vi gick till en mycket vacker park där han och hans sambo brukar tillbringa mycket tid. Han berättar om olika sådana tillfällen, som när de gick runt i parken på kvällen under de första långa strömavbrotten på senhösten 2022. Det var fullt med människor ute med pannlampor – få ville sitta hemma i mörkret. När strömmen kom på och de omgivande höghusen lyste upp utbröt jubel som på en fotbollsmatch.
Det är mycket folk ute även nu. Många joggar och jag uppmanar honom att jobba på sin kondition och styrka – ge sig ut i löpspåret, styrketräna – för att lägga bra grund och ha det lite lättare vid fronten senare och öka sin chans att överleva. Ett fullt normalt men samtidigt absurt samtal där vi sitter på en parkbänk. Överleva. Vi går vidare. Han vill att vi stannar till och att jag lägger en fin vy på minnet. Han understryker hur viktigt det är att jag gör det.
Vi skiljs åt med en kram. Förstås.
