På söndagen anlände Sveriges statsminister Stefan Löfven och kronprinsessan Victoria med prins Daniel till OS-huvudstaden Lausanne i Schweiz. I samband med en ceremoni fick de en rundvisning på det olympiska museet i staden tillsammans med Thomas Bach, ordförande för Internationella olympiska kommittén (IOK). Vid ingången till museet finns en höjdhoppställning med ribban ställd på det olympiska rekordet på 2,39 meter.
”Du måste ta dig över den där för att komma in”, skämtade Thomas Bach och Stefan Löfven och de svenska kungligheterna skrattade gott, rapporterar Dagens Nyheter (24/6).
På måndagskvällen blev det klart att Sverige efter sju raka misslyckade försök att ta sig över OS-ribban på nytt rev ut sig när Stockholm Åre förlorade kampen om att arrangera vinter-OS 2026. I stället gick spelen till den italienska kandidaturen Milano Cortina. Det var lika bra att Sverige förlorade, att arrangera ett olympiskt spel är för det mesta en mycket dyr affär.
Ett perfekt slaomåk, en spännande ishockeymatch eller en gastkramande upplösning i skidskytte. Ett vinter-OS har många sportsliga kvaliteter som verkligen kan vara minnesvärda för många. Men tävlingarna kostar också.
Hittills har inget olympiskt spel som har arrangerats hållit sin budget. Särskilt dyra har de två senaste vinterspelen i ryska Sotji och Pyeongchang i Sydkorea varit där miljarderna bokstavligen rullade iväg.
Visserligen skulle ett vinter-OS i Sverige 2026 ha kostat betydligt mindre. Budgeten var satt till blygsamma 13 miljarder kronor, men det hade som sagt troligen inte räckt. Och även om svenska staten, och dess skattebetalare, skulle hållas skadeslösa, var det högst oklart om det löftet hade kunnat infrias. Sverige var nämligen tvungna att ställa upp med säkerhetsgarantier och det hade troligen blivit kostsamt när slutnotan skulle summeras. Oavsett hur man räknar på det hade detta varit pengar som skulle tas från annat håll, läs välfärden.
De olympiska spelen, vars grundtanke var internationalism och fred mellan människor, har kommit att utvecklas till en nationalistisk arena där de deltagande länder slåss om att lyfta fram sina respektive kvaliteter. Detta synsätt har faktiskt kommit att bli allt mer otidsenligt och omodernt.
Förvisso har IOK med reformpaketet 2020 moderniserat de olympiska spelen med målet att de ska bli mer hållbara och miljöanpassade. Men det räcker faktiskt inte för att ta OS in i framtiden.
Jaget och laget – inte nationen – borde lyftas fram mer i de olympiska sammanhangen. Att både statsministern och kronprinsessan bistod den svenska OS-kandidaturen säger mycket om att även Sverige deltar i detta nationalistiska skådespel.
Här finns det anledning för IOK att återknyta till OS-grundaren Pierre de Coubertins motto: ”Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl”.
