Kommunen säger – nej. Det är svaret i alltför många fall runt om i Sverige när det finns planer på att bygga nya vindkraftverk. För så är det, i dag har kommunerna vetorätt och utnyttjar den allt för ofta. Budskapet tycks vara: Gärna nya vindkraftverk men inte på vår kommunala bakgård. Frågan bör då ställas, var ska då alla dessa nya vindmöllor som behövs för klimatomställningen egentligen byggas? För det finns ingen plats i Sverige som inte utgörs av en kommun.
Ett närliggande exempel på en kommun som är avogt inställd till vindkraften är Hylte. I den gällande översiktsplanen finns en begränsning på att nya vindkraftverk max får vara 150 meter höga. Förvisso är det på ett sätt fritt fram för företag och entreprenörer att bygga vindkraftverk så länge som de inte är högre än så. Men i praktiken är det inte längre lönsamt eftersom utvecklingen går mot allt större vindkraftverk som kan vara betydligt högre än 200 meter. Ju högre kraftverk, desto mer kraftfulla blir verken. Och vindkraften kan därmed också bli en otroligt viktig kugge i att fasa ut de fossila energikällorna i Sverige – i alla fall så länge det kan byggas nya vindmöllor.
Nyligen rapporterade Hallandsposten om företaget Zephyrs planer på att bygga åtta höga vindkraftverk i Hylte, betydligt högre än den gällande maxgränsen i kommunen. Förvisso har Zephyr inga planer på att lämna in en ansökan för de nya vindkraftverken utan det kan dröja upp till ett år, eftersom man först vill genomföra ett samråd och hämta in olika synpunkter samt genomföra olika utredningar.
Från kommunens sida är man dock aningen ljum inför Zephyrs planer. Kommunstyrelsens ordförande Ronny Löfquist (S) menar i en intervju i HP att han har väldigt svårt att se att man kommer att godkänna vindkraftsparken, framför allt för att de höga vindkraftverken inte går ihop med den gällande översiktsplanen.
Som om det inte fanns nog med motvind för Zephyrs högtflygande planer är även Försvarsmakten negativt inställt till de höga vindkraftverken. Det framgår av ett yttrande till länsstyrelsen där det man skriver att ”föreslagen vindkraftsetablering skulle medföra påtaglig skada på riksintresse för totalförsvarets militära del som omfattas av sekretess”.
Förvisso är landets försvarsförmåga en högst prioriterad fråga i dessa osäkra tider, men försvarets återkommande invändningar mot ny vindkraft innebär att en våt filt lägger sig över landets utbyggnad av vindkraften. Det är inte bra.
I det här låsta läget och när klimatomställningen kräver mer förnyelsebar energiproduktion finns det bara en sak att göra. Att vända sig till de högre makterna – i Stockholm – för bättre förutsättningar för vindkraften. Och då är regeringen en otrolig viktig maktfaktor för att skynda på utbyggnaden av landets vindkraft. Men tyvärr, där händer just nu inte så mycket.
I veckan har Dagens Nyheter rapporterat om vindkraftsutredaren Ulrika Liljebergs kraftiga kritik mot regeringens saktfärdighet att skynda på vindkraftsutbyggnaden i Sverige. I april förra året lämnade Ulrika Liljeberg, på uppdrag av regeringen, in en rad förslag på hur den lokala opinionen kan blir mer positivt inställd till vindkraften. Flera av förslagen handlade om att en del av intäkterna från vindkraften ska tillfalla lokalsamhället, och därmed ska kommunerna få fler incitament att säga ja i stället för nej till ny vindkraft.
Men över ett år senare har regeringen överhuvudtaget inte agerat. I stället har utbyggnaden av vindkraften hamnat i limbo, enligt Liljeberg. Hon menar till och med att dagens oklara läge är värre än om regeringen tydligt sagt att man inte vill genomföra de förslag hon har lagt fram.
För att sammanfatta det så säger landets kommuner allt för ofta nej till ny vindkraft, och på regeringens bord finns flera förslag att låta lokalsamhällena få ta del av intäkterna från vindkraftverken. Men inget händer.
Sanningen kan tyvärr ligga i att en kraftig utbyggnad av vindkraften i Sverige skulle innebära att förutsättningarna för ny kärnkraft kraftigt försämras – på rent marknadsmässiga grunder. För det är så utvecklingen ser ut det närmaste decenniet, det är vindkraften som kan byggas ut medan det dröjer betydligt längre än så innan nya kärnreaktorer tidigast kan vara på plats.
Här finns en uppenbar intressekonflikt. Att bygga ut kärnkraften i Sverige är nämligen en av Tidöregeringens viktigaste hjärtefrågor. Och för att förverkliga denna kärnkraftsutopi har regeringen steg för steg höjt insatserna genom att utlova mer och mer satsningar på nya reaktorer. Troligen är detta att kasta pengar i sjön.
För medan tiden talar för mer vindkraft är det kraftig motvind för kärnkraften. Ju tidigare Tidöregeringen inser detta faktum, desto bättre är det för klimatomställningen. Det är helt enkelt dags för regeringen att vända kappan efter vindkraften.
