Debatten om public service har gått varm de senaste åren. Främst sedan den finansieringsform som avskaffade tv-avgiften till förmån för public service-avgiften kom – en skatt på arbete med ett tak på omkring 1 300 kronor, som går direkt till SVT, SR och UR.
Tanken var att finansieringen skulle vara fortsatt frikopplad från statskassan, för att skydda public service-bolagen från politiska nycker. Samtidigt innebär det att alla som arbetar i Sverige bidrar, oaktat om de någonsin tar del av utbudet.
När Hanna Stjärne, vd för SVT, nyligen besökte programmet 30 minuter blev hon utfrågad om huruvida förslag om nedskärningar och ökad kontroll är ett hot mot demokratin. Nej, blev hennes svar – samtidigt som hon manade till vaksamhet inför tendenser. Utvecklingen i andra delar av Europa är på en annan nivå, menade hon på.
Men rör det sig bara om gradskillnad, eller finns det en artskillnad? Vilja att från politiskt håll detaljstyra verksamheten, särskilt den objektiva nyhetsrapporteringen, är allvarligt. Här kan vi utan tvekan lära från Ungern, där pressfriheten kringskurits och nedmonteras.
Flera svenska partier har visat på tveksamma reflexer: Sverigedemokraterna ville i fjol kalla in SVT:s chefer till riksdagen på grund av innehåll i ett radioprogram; företrädare för Miljöpartiet lade inför partiets kongress en motion om att SVT borde ägna 15 minuter varje nyhetssändning åt klimatkrisen.
Sådant petande i redaktionernas arbete ska naturligtvis inte politiker ägna sig åt. Men att pengarna används väl är ett allmänintresse, och än mer så när alla med en förvärvsinkomst betalar. Såväl uppdragets utformning som hur väl man lever upp till det måste vara föremål för debatt och politiska beslut. Målet kan inte vara att frikoppla såväl finansieringen från statsbudgeten som verksamheten från kritik eller förändring.
Ett program som fått bära hundhuvudet för den mer sunda kritiken är bantningsprogrammet Sveriges fetaste hundar från 2017. Det blev visserligen bara en säsong, men har ändå fått symbolisera en sorts underhållnings-tv man menar att SVT inte ska ägna sig åt. För det är sällan nyhetsrapportering, krisinformation, folkbildning, program på minoritetsspråk eller smala kulturproduktioner man vill skära bort. Utan populära program som Melodifestivalen, som utan tvekan skulle klara sig på en kommersiell kanal.
Ska verkligen SVT vara med och buda med skattepengar, för rättigheterna för att sända utländska megaproduktioner som Game of Thrones? Konkurrensen snedvrids, och det är inte bara stora drakar som drabbas: lokaltidningar har kritiserat SVT:s textbaserade nyhetsförmedling. Att konkurrera med någon som erbjuder varan gratis är svårt, samtidigt som SVT ofta byggt sin lokalrapportering på uppgifter i lokaltidningar.
Medielandskapet har förändrats kraftigt de senaste åren. Det var anledningen att finansieringsformen behövde uppdateras. Att i samma veva se över och förtydliga uppdraget hade varit rimligt, men den chansen missade man.
Det är synd när även rimliga funderingar kring public service ska stämplas som ett hot mot demokratin.
