För andra veckan i rad kallade regeringen till en pressträff mitt i sommaren. Det handlar så klart om det försämrade säkerhetsläget för Sverige till följd av den senast tidens koranbränningarna och de kraftiga reaktionerna från omvärlden som de har mött. I tisdags var det dags för självaste statsminister Ulf Kristersson (M) att ta till orda, tillsammans med justitieminister Gunnar Strömmer (M).
”I Sverige […] överväger regeringen om en ändring av ordningslagen skulle vara lämplig och möjlig, och hur den i så fall skulle gå till. Det handlar alltså inte om att inskränka yttrandefriheten utan att bredda prövningen av tillstånd för allmänna sammankomster så att ett bredare säkerhetsperspektiv än bara det allra mest lokala kan göra sig gällande.”
Det sa Ulf Kristersson innan han därefter lämnade över ordet till Gunnar Strömmer. Justitieministern inledde med att ge en bakgrund till varför regeringen nu ser över ordningslagen. I början av sommaren meddelade kammarrätten att polisen inte har rätt att neka en allmän sammankomst med hänvisning till risken för terrordåd eller liknande hot mot rikets säkerhet.
Konsekvensen av att polisen inte kan neka en allmän sammankomst med hänvisning till hot mot rikets säkerhet lät inte vänta på sig. I slutet av juni genomfördes en uppmärksammad koranbränning utanför en moské i Stockholm. Och det är där regeringen och Sverige befinner sig nu, i vad som statsministern har beskrivit som den svåraste säkerhetskrisen sedan andra världskriget.
Med tanke på de kraftfulla reaktionerna från den muslimska världen koranbränningarna är regeringen hårt pressad. Lägg där till den utdragna Natoprocessen där Turkiets president Erdogan håller regeringen i ett järngrepp genom att gång på gång skjuta upp det turkiska godkännandet. Erdogan har tidigare sagt att Sverige inte kan bli Natomedlem så länge som koranbränningar tillåts.
Det är givetvis en mycket knivig sits för regeringen och då inte minst för Ulf Kristersson som har lagt mycket prestige i just att lotsa Sverige in i Nato. Men det finns verkligen en skarp gräns för vad som är acceptabelt eller inte. Andra länder ska inte bestämma över svensk lagstiftning.
Det pågår nu ett arbete på Regeringskansliet med att ta fram ett underlag till en utredning som ska se hur och om ordningslagen kan ändras. Men att det arbetet inte skulle begränsa yttrandefriheten vägrar regeringen att erkänna. Det är faktiskt på många sätt konstigt.
I dag kan polisen hindra en allmän sammankomst med hänvisning till just ordningslagen om man till exempel bedömer att säkerheten på platsen inte kan garanteras. Det som nu diskuteras är om polisen i sin tillståndsprocess även ska kunna ta hänsyn till Sveriges nationella säkerhet vid en allmän sammankomst. Det skulle i så fall innebära en utökning av ordningslagen, och omvänt en begränsning av yttrandefriheten.
Det går nämligen inte att komma runt det faktum att trots vad regeringen säger så innebär en utökning av ordningslagen att man får in en slags gummiparagraf som kan användas för att stoppa sådana yttringar och aktioner som ”anses” kunna skada Sveriges nationella säkerhet.
En sådan bedömning kommer givetvis att ha ett stort mått av godtycke, och troligen även vara föremål för politiska påtryckningar. Med andra ord, den enskilda individens yttrandefrihet begränsas om ordningslagen ändras enligt vad som nu diskuteras.
Trots att regeringens samarbetsparti Sverigedemokraterna troligen inte kommer att acceptera en ändring av ordningslagen kan den ändå bli verklighet då Socialdemokraternas Anders Ygeman i veckan sa att det finns ett ”viktigt signalvärde” i en kommentar till att regeringen ser över ordningslagen. Med andra ord öppnar S för att ge sitt stöd för en sådan ändring.
Här finns alltså en oroande tendens att politiker både till höger och vänster i ett pressat läge inte drar sig för att begränsa grundläggande fri- och rättigheter. Det är just vid sådana här tillfällen som det behövs ett försvar för friheten.
Det är inte omvärlden som ska fatta beslut om Sveriges lagar och regler. Det låter ju som en självklarhet men kan inte nog understrykas, våra lagar bestäms av Sveriges högsta folkvalda församling, nämligen riksdagen. Punkt slut.
Skulle regeringen ändå göra verklighet av att begränsa yttrandefriheten genom en ändring av ordningslagen finns stora risker med att vi hamnar på ett sluttande plan när olika krafter trycker på och vill gå längre. Därför måste man säga stopp nu, yttrandefriheten varken bör, får eller ska begränsas.
