Ryska militära styrkor har beordrats in i de östra delarna av Ukraina. Detta skedde efter att Rysslands president Vladimir Putin på måndagen haft ett långt tal till nationen och meddelat att landet erkänner de ryskstödda utbrytarregionerna Donetsk och Luhansk som självständiga stater. På ryskt nyspråk innebar det att man ska gå in med ”fredsbevarande styrkor”. Det är att helt förneka vad som är sant, ett militärt angrepp är ett militärt angrepp, inget annat.
Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj besvarade det ryska agerandet kort och gott med att ”vi är inte rädda”. Det visar att Ukraina är mer samlat och bättre rustat i dag än för åtta år sedan då Ryssland annekterade Krim-halvön. Sanningen är ju också den att Ukraina har varit i krig med Ryssland sedan dess, om än lågintensivt.
De senaste månadernas ökade militära uppbyggnad från rysk sida runt Ukraina har däremot tydligt pekat på en upptrappning av konflikten, och den är nu ett faktum. Innan Putin spelar sitt nästa kort bör EU agera kraftfullt och enat, i första hand med riktade sanktioner som slår hårt mot den ryska regimen.
Det var inte heller mer än rätt att Tysklands förbundskansler Olaf Scholz på tisdagen meddelade att den rysk-tyska gasledningen Nordstream 2 stoppas. Vill Ryssland handla med Europa får man också följa de lagar och regler som gäller här. Men en gasledning som ännu inte är i bruk innebär så klart inte mycket för vare sig Ryssland eller Europa. I stället behövs det till betydligt skarpare sanktioner som verkligen biter.
På tisdagen framträdde även statsminister Magdalena Andersson på en pressträff där hon i skarpa ordalag fördömde det ryska agerandet som hon kallade för en ”aggression och ett brott mot folkrätten”. Att kalla det för invasion ville hon inte drista sig till. När statsministern fick en fråga från svenska Yle om ett eventuellt Nato-medlemskap valde hon att inte direkt besvara frågan utan hänvisa till att ”i ett väldigt osäkert säkerhetspolitiskt läge finns det ett stort behov av stabilitet”, som för att antyda att ett svenskt närmande till Nato i dagsläget skulle innebära ett hot mot Sverige.
Intet nytt på säkerhetsfronten alltså. Men Socialdemokraternas ständiga mantra att Sveriges säkerhet bäst kan upprätthållas genom att stå utanför Nato måste få ett slut – för vår egen säkerhet.
Det ligger i sakens natur att beredskap innebär att man förbereder sig för framtida risker eller hot. När det gäller landets territoriella säkerhet har Sverige inte gjort sin hemläxa. Med tanke på vår i ett internationellt perspektiv ringa storlek och vårt geopolitiska läge med närheten till Ryssland, borde Sverige redan för länge sedan ha sökt medlemskap i Nato.
När det mullrar i öster behöver Sverige söka stöd i väster. Det är den raka slutsatsen av Rysslands beordrade militära angrepp på Ukrainas suveränitet. Nu finns risken att Sverige mest är en åskådare på läktaren som passivt inväntar president Putins nästa drag. Det är en djupt otillfredsställande situation, både från ett svenskt säkerhetspolitiskt perspektiv och för världsfreden i stort.
I första hand måste ett eventuellt världssamfund tydligare markera mot Ryssland och Putins intervention i östra Ukraina. Att Sverige sedan tydliggör en vilja att gå med i Nato borde därefter vara det naturliga steget framåt.
