Ozonlagret har inte längre stora hål. Under 1900-talets senare del var skiktet som skyddar jorden från UV-strålning i fara. Människans användning av freoner, i bland annat hårspray och kylskåp skadade lagret. Om det hade försvagats ytterligare hade skadorna på människor och djur kunnat bli stora. Men tack vare internationellt samarbete försvagas inte ozonlagret längre och det förväntas vara helt återställt runt år 2030. Samverkan och målmedvetenhet var en nyckel för att lösa ett livsviktigt problem.
Världen i dag har många utmaningar som kräver liknande lösningar. En rent existentiell fråga är antibiotikaresistens. Det blir allt vanligare att bakterier blir immuna mot våra läkemedel och enligt både WHO och EU är det ett av vår tids största hälsohot. Samtidigt övermedicinerar vi fortsatt både människor och djur med antibiotika, trots att antibiotikaresistens kan motverkas om vi använder det mindre. Varför gör vi inte allt vi kan för att stoppa detta?
De flesta har säkert hört hur penicillinet uppfanns. Det var ett av människans mest lyckade misslyckanden. Alexander Fleming skapade penicillinet av misstag år 1929 och när det började användas i stor skala under 1950-talet revolutionerade det sjukvården. Men det har visat sig att antibiotika inte alltid är en mirakelkur. Bakterier kan över tid anpassa sig till antibiotikan. Detta kan leda till att lätta infektioner eller sjukdomar inte längre går att behandla. Till exempel kan antibiotikaresistens försvåra möjligheten att ge vissa cancerbehandlingar i framtiden.
Enligt siffror från EU-kommissionen dör cirka 35 000 människor inom unionen varje år till följd av antibiotikaresistenta bakterier. Ju mer vi använder antibiotika, desto snabbare kommer resistensen att öka. Dödsfallen kan i värsta fall tiodubblas i Sverige under de kommande åren. För att motverka detta måste antibiotikaanvändningen minska, hos människor och framförallt hos djur.
Frågan om antibiotikans verkningskraft är geografiskt gränsöverskridande, varför det är befogat med gemensamma åtgärder. Under det svenska ordförandeskapet i EU, antogs nya icke-bindande rådsrekommendationer, det var ett viktigt steg i rätt riktning. Men det är inte tillräckligt för att hindra den allvarliga utvecklingen.
Nästa steg måste vara att utveckla ett gemensamt och bindande regelverk för att motverka överanvändningen av antibiotika i djuruppfödning. Att använda antibiotika i förebyggande syfte, vilket görs på många håll, är inte hållbart. Samtidigt måste forskningsinsatserna öka på området för att vi ska kunna hitta nya former av antibiotika som fungerar när bakterier blir resistenta mot nuvarande mediciner.
Ett problem är att antibiotikaresistens på många sätt är mer komplext än ozonlagret. Det går inte att bara sluta använda penicillin från en dag till en annan som man gjorde med freonerna. Däremot krävs en stor gemensam insats och vilja för att hitta lösningar framåt.
Alla måste zooma ut och se den större bilden. Oavsett vad vi tror så är det inte tillräckligt att ett land eller bara EU genomför förändring. Samtidigt är det ett problem som varje enskild individ har rådighet över genom exempelvis valen de gör i matbutiken och hos doktorn. Det är dags för oss alla att ta ansvar, för att färre och inte fler ska dö av antibiotikaresistens.
