Privat givande är mycket viktigt för Ukraina. Det gäller både medel som genereras inom landet och de som kommer utifrån. Det är privata donationer som driver civilsamhällets insatser, köper spacklet som tätar hålen i systemet och reagerar snabbast på behoven. Ukraina har alltid kännetecknats av den typen av frivilligarbete, men under det fullskaliga kriget har det blivit än viktigare.
Mycket tyder på att donationsströmmarna har minskat betydligt i Ukraina sedan 2022. Vjatjeslav Zaporozjets, 48, är tidigare byggmästare från Kiev som leder två frivilligorganisationer. De jobbar med medicinsk och annan evakuering samt vård och rehabilitering av soldater, framför allt montering av proteser. På våren 2022 förde hans organisation, Life Saving Center, civila ur det inringade Tjernihiv. Ryssarna stod som en hästsko runt staden och besköt de vägar som de inte redan hade kapat. Under de mest kritiska veckorna hängde all evakuering av civila på frivilliga krafter, eftersom den ukrainska armén var uppbunden i striderna.
Vid ett tillfälle krävdes extra pengar till bränsle. På två timmar fick Vjatjeslav och kamraterna in motsvarande 80 000 kronor. Och det var inte några få stora givare som ordnade det utan en många privatpersoner med små summor. I dag tar det en månad att samla in motsvarande belopp, säger Vjatjeslav. Han är långt ifrån ensam om denna erfarenhet.
Så vad är detta? Är det frågan om minskad motivation och försvarsvilja? Inte riktigt. Ukrainska BBC försökte i våras kartlägga skillnaden i ukrainarnas donationer mellan 2022 och 2023 och se ett mönster. Det är inte alldeles entydigt. Där syns objektiva förändringar som att folks inkomster och besparingar har minskat och därmed deras utrymme att skänka pengar. De förhållandevis stora donationerna på motsvarande flera tusen kronor har blivit färre. De största privata insamlingsinitiativen såg minskat inflöde.
Å andra sidan flerdubblades mängden pengar som togs in i privata insamlingar utanför organisationerna. En av de allra vanligaste typerna är anhöriga som samlar in till en soldats personliga utrustning. Motsvarande åtta miljarder kronor betalades in den vägen bara via de initiativ som erbjuds av ukrainska Monobank och vars omsättning går att se. Till det kan läggas insamlingar utanför sådana synliga system och som därmed inte kan kartläggas på övergripande nivå.
I den mån det går att dra en generell slutsats så får det bli denna: Ukrainare fortsätter göra så gott de kan utifrån sina försämrade ekonomiska förutsättningar. De har ställt om från det första spontana adrenalinstinna drivet till utsikten av ett långt krig. Donationerna har också systematiserats på flera nivåer samtidigt som kanalerna har blivit fler, också sådana som inte fångas upp i statistiken.
Detta handlar om uthållighet, något som även Ukrainavänner utanför Ukraina bör ha med sig. Frivilligkrafterna säger att det är bättre att folk donerar mycket men regelbundet, exempelvis via månadsbetalning, än att de skänker mycket men sällan. Rutininbetalningar ger både bättre planering och volym. Om var tionde vuxen svensk skänker 50 kronor i månaden blir det en halv miljard på ett år. Det räcker till en hel del spackel till hålen i systemet.
