Den 27 januari 1945 befriades de kvarvarande fångarna i förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Därför är det i dagarna, 78 år senare, Förintelsens minnesdag. En dag för att minnas och uppmärksamma alla de som miste livet i nazisternas folkmord, och för att uppmärksamma och minnas alla de som överlevde och deras berättelser.
Vittnesmålen är det viktigaste vi har, när det gäller att hålla minnet levande. Samtidigt blir de överlevande allt äldre, och som en följd allt färre. Snart finns det inga kvar, och upplevelsen av att träffa en överlevare som berättar som förenat skolklasser i decennier kommer tillhöra det förflutna. Något som Hedi Frieds bortgång i fjol blev en skarp påminnelse om.
Framtida generationer kommer lära sig om Förintelsen som historia, inte få möta den som levande historia. Det kommer ställa högre krav på undervisningen, och andra insatser för att hålla minnet vid liv.
En aktuell studie från Malmö universitet visar att en av fyra elever i nionde klass inte klarar av att förklara Förintelsen på nationella provet i historia. Att händelsen är del av det obligatoriska materialet i historieundervisningen är viktigt för att ondskan inte ska falla i glömska, och borde tillsammans med all media och populärkultur som skildrar folkmordet ge elever som ska lämna högstadiet en stabil grund att stå på. Så är det uppenbarligen inte alltid. När det kommer till att förklara händelseförloppet och bakomliggande orsaker som bidrog till att det kunde ske, går många elever bet.
Det finns dock skäl att läsa mer än rubriken i det här fallet. Forskarna gör skillnad på den vetenskapliga kunskapen och den moraliska aspekten, och när det gäller den senare är elevernas prestationer något mindre oroande. Även eleverna med ett svagare grepp om historien ger uttryck för en avsky och upprördhet, och kan ofta redogöra för hur det var i lägren, Hitlers ondska och hur många som dog.
Att de ändå blivit underkända har att göra med ett svagare grepp om den vetenskapliga kunskapen – även det ett glapp som bör försöka fyllas, men långt ifrån att förtjäna ett totalt underkännande av den nuvarande kunskapsförmedlingen. Det är inte så att en av fyra niondeklassare inte har en aning om att förintelsen ägt rum. Då hade vi varit illa ute.
I det tal om Förintelseöverlevandes berättelser som statsminister Ulf Kristersson (M) höll på Historiska museet i Stockholm den 8 januari, framhöll han hur engagemanget för ihågkomsten enar över partigränser. Det är viktigt att det får vara så, att engagemanget mot antisemitismen och hatet inte har någon partifärg.
Välkommet var hur statsministern framhöll vikten av Forum för levande historias arbete, och att han meddelade att regeringen fortsätter satsningar på olika kunskapshöjande insatser och på hågkomstresor. Särskilt det tydliga beskedet om resorna är viktigt, eftersom regeringen tidigare kritiserats för att de medlen inte syntes i budgeten.
Statsministern kunde också avsluta hoppfullt. Enligt en studie från 1997 visste 12 procent av svenska tonåringar inte ens att Förintelsen ägt rum, nu är den siffran nere på 1 procent. Att arbeta aktivt för att hålla minnet levande gör skillnad, och det kommer vara ännu viktigare att vi fortsätter minnas tillsammans i framtiden – även när överlevarna inte längre är med oss.
