Som en skämtsam Jan Björklund-parafras har det ibland sagt att det finns två problem med svensk bostadsmarknad – att det finns för lite bostäder, och för lite marknad. Det är en sanning med modifikation.
För det beror på vart i landet du tittar, och på vilken marknad. Det finns gott om orter där det finns för många bostäder, där lägenheter står tomma och förfaller. Och samtidigt som hyresmarknaden är hårt reglerad, är marknaden för villor och bostadsrätter betydligt friare som konsekvens av ett antal politiska reformer under 1900-talet.
I en debattartikel i Sydsvenskan (24/9) signerad ekonomihistorikern Jan Jörnmark och moderaten Patric Åberg, kommunstyrelsens ordförande i Östra Göinge, konstateras att något som utmärkt svensk bostadspolitisk debatt är brist på helhetssyn. Liberaliseringar har genomförts i delar av systemet, samtidigt som annat, hyresmarknaden och planprocessen, lämnats i princip orörda. En konsekvens av det är att människor sökt sig till de friare delarna av marknaden, vilket har gynnat de största städerna och missgynnat mindre samhällen.
Artikeln utgår från en rapport som Jörnmark har skrivit för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, vilken handlar om byggemenskaper. I januari utkom han med en rapport med budskapet "riv DDR-Sverige" som den nya hakar i. Om den förra handlade om att riva omodern bebyggelse för att ge plats för nytt, är den nya mer fokuserad på hur förändringar ska komma till stånd. Då som nu har han blicken riktad mot Tyskland.
Jörnmark tecknar en bild av hur subventioner under 1900-talet gjorde mindre orter oattraktiva, med en överproduktion av charmlösa hus som i dag står kvar och blir ett sänke och utarmade stadskärnor som står och förfaller. Det är det DDR-Sverige som borde rivas. Och den energiinjektion som större städer fick av mer sentida liberaliseringar uppstod inte i bruksorterna, som i stället avfolkades.
Byggemenskaperna kommer in som ett alternativ för att få byggnation till stånd där de kommersiella aktörer dragit sig tillbaka. Det är så det har fungerat i Tyskland, där det uppstod ett vakuum när marknaden liberaliserades, öst och väst enades med stora flyttströmmar i ena riktningen som följd, och ett av de största byggföretagen gick i konkurs. Gemenskapen kliver in som ett alternativ till den traditionella byggherren, och fungerar som en bostadsrättsförening redan innan första spadtaget satts i marken. En uppenbar fördel är att människor får vara med och styra över hur de vill bo.
Fördelen många små orter har är att markpriset är mycket lågt, men det är svårt att utnyttja när det är billigare med begagnade hus än att bygga nytt. Byggemenskaper kan vara en del av lösningen, men det förutsätter förenklade planregler. Att lätta på strandskyddet i mindre exploaterade områden skulle också kunna hjälpa, genom att låta mindre kommuner locka med eftertraktat boende nära vatten. Det finns även andra regler som håller nere småstadens attraktivitet.
På många håll i Sverige har bostadsmarknaden präglats av för mycket subventioner, och efter att de upphört för mycket hämmande regler. Den som följer den mycket låsta bostadspolitiska debatten har svårt att vara optimistisk kring att det väntar politiska omtag om helheten, men kanske kan enstaka kommuner – som Östra Göinge? – gå före och visa vägen.
