I lådcyklarnas och vegankaféernas Kreuzberg i Berlin har De Gröna länge samlat kring 35 procent av rösterna, och vann som största parti direktmandatet till den tyska förbundsdagen i det senaste valet.
Berlin är inte den enda europeiska metropol där gröna partier blivit en allt starkare kraft. I kommunalvalet i Amsterdam förra året blev ett grönt parti störst och innehar nu borgmästarposten. Men gröna partier börjar även hitta utanför storstädernas hipsterkvarter.
Förra årets delstatsval i det konservativa Bayern blev en stor framgång för De Gröna. Och i Belgien tyder opinionsmätningarna inför parlamentsvalet senare i maj på starka resultat för landets två gröna partier.
Ett tilltagande fokus på frågor som invandring och nationell identitet har stärkt både gröna och högerpopulister som kunnat profilera sig som varandras motpoler. Samtidigt har många traditionella höger- och vänsterpartier haft svårt att hantera den nya konfliktlinjen och förlorat väljare.
När Miljöpartiet i helgen håller kongress i Örebro för att välja finansmarknadsminister Per Bolund till språkrör efter Gustav Fridolin lär många ombud snegla avundsjukt på de europeiska systerpartierna. Det är sannolikt att MP kommer att göra ett betydligt bättre resultat i Europaparlamentsvalet om tre veckor än i det senaste riksdagsvalet.
Men även ett resultat på mellan 8 och 10 procent, vilket opinionsmätningarna pekar på, är långt under de 15,4 procent som fick Gustav Fridolin att fontänbada på valnatten för fem år sedan.
Faktum är att Miljöpartiets opinionssiffror till riksdagen ligger stilla kring valresultatet på drygt 4 procent, trots att stora delar av samhällsdebatten de senaste månaderna kretsat kring klimatfrågan. I regeringen har MP dessutom hamnat helt i skuggan av relationerna mellan Social- demokraterna, Centerpartiet och Liberalerna.
Det kan tyckas överraskande att MP inte påverkats positivt av den senaste tidens klimatdebatt. Men kanske ska man snarare se det som en konsekvens av att klimatfrågan i dag hamnar högt på samtliga partiers dagordningar. Därmed är utmaningen för MP inte längre att vinna striden om huruvida klimatfrågan är viktig. Frågan är i stället vem som kan erbjuda de mest trovärdiga lösningarna och då möter MP konkurrens från andra partier på ett helt annat sätt än när debatten enbart handlade om att stå upp för klimatet.
Europaparlamentarikern Jakop Dalunde har talat om att de tyska gröna ligger tio år före de svenska (Dagens Nyheter 3/2). Mycket riktigt syns trenderna som lyfter europeiska gröna partier även i svensk politik. Men än så länge har S inte malts ner i samarbeten med borgerliga partier på det sätt som skett i Tyskland och Nederländerna.
Att vara den progressiva, livsstilsliberala motkraften till höger- populism är dessutom en position som både C och L samt i viss utsträckning även S eftersträvar. Vägen till Tyskland är med andra ord kantad av betydande hinder för Miljöpartiets del.
För övrigt blir det intressant att se om klimatfrågan förr eller senare kommer att leda till att Miljöpartiet omprövar sitt kärnkraftsmotstånd.
