I helgen uppmärksammades ett inlägg på Högskolan i Halmstads webbplats i form av ett öppet brev till chefredaktören på Hallands Nyheter, Ulf Niklasson. Det öppna brevet är skrivet av Måns Svensson, professor i rättssociologi och chef för Akademin för lärande, humaniora och samhälle vid högskolan, och utgår från en ledare skriven av Hallands Nyheters politiska redaktör Maria Haldesten.
Ledartexten handlar om statsvetaren Frida Stranne som är aktuell med boken ”Illusionen om den amerikanska freden” som kom ut tidigare i våras och som hon skrivit tillsammans med statsvetaren Trita Parsi. Boken har väckt mycket uppmärksamhet i samhällsdebatten, bland annat för hur den beskriver USA:s och Natos agerande som en bidragande orsak till Rysslands aggression mot Ukraina.
Den tolkningen har givetvis väckt mycket kritik, och med rätta. I en samhällsdebatt ska olika åsikter och argument kunna stötas och blötas. Men det Måns Svensson gör i sitt öppna brev är att vända sig direkt till den ansvarige utgivaren på Hallands Nyheter och uppmana honom att försvara den akademiska friheten för att i nästa mening skriva så här:
”Vi bör inte acceptera att landets ledarsidor används som hävstänger för näthat mot forskare vars analyser inte stämmer överens med den egna agendan”.
Självklart är det inte okej med näthat mot forskare. Men Maria Haldestens ledare handlar verkligen inte om det. I stället osar Måns Svenssons öppna brev härskarteknik lång väg och kan ses som ett direkt angrepp på pressfriheten. Och detta från en företrädare för Högskolan i Halmstad som i grunden är en statlig myndighet. Detta om något är ett grovt övertramp.
Men vi tar det från början. Det var den 2 juni som Maria Haldestens ledare ”Halländsk fredsduva, … eller nyttig idiot?” publicerades och som handlar om Strannes och Parsis bok. Haldesten framför kritik mot att boken sprider ”uppfattningen att kriget delvis är Västs och Natos fel”, och att amerikansk utrikespolitik ”anses ha provocerat Putin”.
”Att lättfärdigt avfärda enskilda, mindre länders rätt att själva bestämma med vilka man vill samarbeta stinker unken kolonialism”, skriver Maria Haldesten om Frida Stranne.
Och det som framförs av Haldesten är just kritik mot Stranne. Men Måns Svensson vill gå längre än så och skriver att hon går ”över gränsen för vad som kan ses som rimligt”, och skriver därefter att det är illa att ”en medarbetare offentligt utsätts för grova personangrepp, ogrundade insinuationer och dessutom får klä skott för åsikter som hon upprepat förklarat inte är hennes”.
Men Svensson skriver inte på vilket sätt detta sker i Haldestens text, och som läsare av det öppna brevet är det flera gånger som det framförs svepande kritik utan att man förstår innehållet i kritiken.
I dagens debattklimat är det lätt att fälla allmänna och svepande omdömen om andra, men det som faktiskt leder en debatt framåt är att vara tydlig med varför man har sina åsikter, det vill säga hur man bygger upp sitt resonemang utifrån från vad en meningsmotståndare skrivit eller sagt.
Som opinionsbildare är jag själv van att kritiseras för mina åsikter. Det är en del av min roll; jag framför åsikter, och dessa åsikter står fritt för vem som helst att i sin tur ha åsikter om. Så långt, allt väl. Men för ett konstruktivt meningsutbyte är det svårt för mig att bemöta svepande kritik, det vill säga att man fäller allmänna omdömen om mig. Ett sätt att bemöta svepande omdömen är att be vederbörande att specificera sig, till exempel utifrån vad jag har framfört i en ledartext. Det är i detta klargörande jag ser att ett meningsutbyte kan bli konstruktivt.
”Bemöt argument med bättre argument och avstå från kränkande personangrepp och spridande av konspirationsteorier”, skriver Måns Svensson avslutningsvis i sitt öppna brev till HN:s ansvarige utgivare.
Som en fristående mening kan jag skriva under på allt, givetvis. Men i det här sammanhanget växer frågorna inom mig. Vad exakt är det som är ”kränkande personangrepp” och ”spridande av konspirationsteorier”?
I min värld bör sådana påståenden underbyggas med argument. Det gör inte Måns Svensson, han bemöter inte argument med bättre argument. I stället bevisar han att svepande kritik helt enkelt är dåligt underbyggd kritik.
Och till sist. Den akademiska friheten som Måns Svensson säger sig värna, och även Högskolan i Halmstad, innebär inte en frihet från att bli kritiserad.
