Ett av Sverigedemokraternas krav för att ingå Tidöavtalet var att det skulle göras en utredning av hur staten kan få fler invandrare att flytta från Sverige. Som förebild har man framför allt tittat på Danmark, där man anser sig ha lyckats väl med att strössla skattepengar över människor för att de ska flytta därifrån.
Återvandringsutredningen (13/8) visar dock att de ekonomiska vinsterna för samhället skulle vara mycket små om Sverige tog efter den danska modellen. Ungefär 700 personer om året skulle nappa på erbjudandet, och att det skulle ta ungefär femton år för de samhällsekonomiska effekterna att kicka in.
Utredningen hänvisar bland annat till akademiska studier som visar att invandrare som flyttat från fattiga till rikare länder sällan väljer att flytta tillbaka till sitt födelseland. Det här gäller särskilt människor som kommit till Sverige som flyktingar. Det säger sig självt att den som flytt från krig, förtryck och fattigdom inte är särskilt intresserad av att flytta från ett välfärdsland som inte har befunnit sig i krig på över 200 år.
Enligt utredningen skulle en lämplig storlek på bidraget vara mellan 150 000 och 350 000 kronor per person plus resekostnader. Med dagens svenska skvalpvaluta skulle en återvandrande familj inte ens klara ett år i Somalia, Syrien eller Afghanistan om de inte snabbt får välbetalda jobb efter att de återvänt. En stor del av de somalier som invandrat till Sverige kommer från huvudstaden Mogadishu. Där är bostadsmarknaden outvecklad och både hus och lägenheter är överprissatta (Al Jazeera 12/7 -22). Månadskostnaden för en familjelägenhet i utkanten av Mogadishu ligger på ungefär samma nivå som en lägenhet i Rosengård eller Bergsjön.
Varken Sverigedemokraterna eller Moderaterna säger sig vara nöjda med utredningens utformning. Men i stället för att fördjupa resonemangen om vad som saknas gör migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) ett försök att ta på sig en semi-feministisk hatt genom att prata om att hon “träffat flera personer, inte minst kvinnor, som känner längtan efter att återvända till sina rötter” och att skapa “stöd till de som vill återvandra”. (TT 13/8)
Det är förstås smärtsamt att kvinnor som invandrat till Sverige längtar till sitt födelseland, hamnar i depressioner, fastnar i hemmet och inte lär sig språket. Det gör ont att tiotusentals Kristinor från Duvemåla aldrig kommer att få bita i det symboliska astrakanäpplet. Men det är både oärligt och fegt att använda det som känsloargument när det man egentligen vill är att unga män och arbetskraftsinvandrare som gått i pension ska lämna Sverige.
Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Ludvig Asplund är givetvis ännu mer missnöjd. I en kommentar till Dagens Nyheter (13/8) konstaterade han att “utredningen inte kommer med några förslag som vi kan hantera vidare”. Det här svider givetvis för ett parti vars raison d'être är att tömma Sverige på invandrare. Särskilt eftersom man borde inse att Sverigedemokraterna nu saknar samhällsförändrande förslag som är praktiskt genomförbara. Partiprogrammet börjar bli ett mishmash av idéer som redan drivs av regeringspartierna och Socialdemokraterna. Man är helt enkelt på väg att spela ut sin roll i svensk politik.
