Ukrainarna lider enormt. Men de anpassar sig. Det är ett starkt intryck efter tre nya veckor i Ukraina. De lär sig sova till ljudet av de ryska bomberna. De uppfinner sätt att hantera sin skräck och oro.
Kriget har inneburit betydande internflykt till de västra, säkrare, delarna av landet. Men de nya flyktingvågor som många spådde efter den första stora invasionen på våren 2022 har inte inträffat. Trots att Ryssland gör allt det kan för att åstadkomma sådan massflykt och systemkollaps.
Storstäderna i centrala, södra och östra Ukraina – Kiev, Charkiv, Dnipro, Odessa – har miljonbefolkningar med myllrande stadsliv och betydande näringsliv, däribland försvarsindustri. Efter att ha besökt dem alla och pratat med människor har jag svårt att se vad som krävs för att det ska förändras. Ukrainarna klamrar sig fast och biter ihop.
Man bör vara försiktig i hyllningarna av den ukrainska försvarsorganisationen. All sovjetisk stelbenthet är inte utrensad. Men Ukraina är ofta bra på att använda sina begränsade resurser. Det decentraliserade, icke-hierarkiska ukrainska samhället är här en stor fördel. Många smarta människor, i regel utan bakgrund i försvarssektorn, tillåts jobba var för sig och tillsammans för att hitta olika tekniska lösningar som används i kriget.
Häromdagen besökte jag en tillverkare av drönarmotorer. Företaget var verksamt på ett helt annat teknikområde före storkriget men ställde snabbt om. ”Fysikens lagar är desamma” säger en av ingenjörerna.
Och Ukraina utvecklar bevisligen sina förmågor. Man hittar ständigt nya svaga punkter, allt längre in i Ryssland som framgångsrikt attackeras. Det kan vara drönare och missiler som skickas från Ukraina. Men det kan även vara obemannade vapensystem som smugglas in i Ryssland, göms där och sedan aktiveras för att angripa sina mål.
Men det är inte så att ingenting sker på den ryska sidan. Även de lär sig, gör anpassningar och förbättringar, och har tyvärr fortfarande en alltför stor pengasäck att ta ur.
Detta märks tydligt i Charkiv. Efter en tillfälligt tystare period i juni och juli har ryssarna hittat ett nytt sätt att terrorisera staden. De har utvecklat sina ökända glidbomber, ökat deras räckvidd, höjt produktionstakten och lobbar dem ohämmat mot Charkiv. Jag upplevde de nattliga bombningarna förra veckan som lika intensiva som i juni 2022, även om det var andra vapensystem som användes då.
Ukraina gör många bra saker för att försvara sig mot detta. Men man är bakbunden av partnerländerna i väst. Vi har nu en diskussion om att tillåta Ukraina att använda västvapen mot mål längre in i Ryssland. Det är tekniskt mycket svårt och oförsvarligt dyrt att skjuta ner glidbomberna. Däremot kan de ryska bombplan som skickar iväg dem kunna angripas längre ut, i luften liksom när de står parkerade på marken – om väst ger grönt ljus.
Problemet med en sådan debatt är dock att förväntningarna trissas upp och lösningen ses som en ukrainsk silverkula. Så är det inte. Några silverkulor finns inte. Poängen är i stället att väst ska sluta hindra ukrainarna när de försöker ta bort Rysslands fördelar och själva ligga sig steget före på så många områden som möjligt.
Västs obeslutsamhet innebär tidsförlust och tidsförlust betyder liv. Det är vad det handlar om.
