På måndagen publiceras Statistiska centralbyråns (SCB) stora partisympatiundersökning. För några år sedan beskrevs SCB:s undersökningar som ”opinionsmätningarnas Rolls Royce” med hänvisning till det höga antalet intervjuade (cirka 9 000 personer) och till myndighetens statistiska renlärighet.
Vad få kanske vet är att denna Rolls Royce var nära att hamna i skroten vid flera tillfällen.
Den första svenska opinionsmätningen inför ett val gjordes 1944 av Gallup. I samband med valet 1968 diskuterades behovet av en oberoende undersökning med vetenskapliga metoder som kunde upprepas flera gånger per år. SCB fick pengar för att utveckla sådana mätningar och partisympatiundersökningarna startade 1972. De genomförs två gånger per år, i maj och november, med en extra mätning vissa valår.
Redan 1977 föreslog dock regeringen att SCB:s mätningar inte längre skulle finansieras genom statsbudgeten. Trots att Fälldins koalitionsregering hade majoritet i riksdagen godtog inte den första statsmakten förslaget. I finansutskottet gick endast tre av de borgerliga partiernas åtta ledamöter på sin egen regerings linje. I stället pekade alla andra utskottsledamöter på bland annat värdet av mätningarnas metod och stora urval.
1980 föreslog regeringen (Fälldins andra) att undersökningarna i fortsättningen skulle uppdragsfinansieras om de alls skulle genomföras. Denna gång funkade majoritetsregeringens partipiskor bättre och riksdagen biföll förslaget. Under tre år gjorde SCB inga partisympatiundersökningar.
I april 1983 begärde dock en blocköverskridande riksdagsmajoritet genom ett så kallat tillkännagivande att regeringen borde överväga att återuppta mätningarna antingen genom omprioriteringar i SCB:s budget eller genom att skjuta till mer pengar. Den då socialdemokratiska regeringen replikerade till riksdagen att varken omprioriteringar eller nya pengar var möjliga.
Men riksdagen – inklusive de socialdemokratiska riksdagsledamöterna – nöjde sig inte med svaret och en nästintill enig riksdag beslutade helt sonika om ett budgettillskott till SCB för mätningarna som återupptogs 1984.
Nästa försök att skrota Rolls Roycen kom 1991 då Ingvar Carlssons regering föreslog att SCB:s mätningar skulle upphöra. Återigen gav riksdagen och finansutskottet svar på tal. Utskottet ansåg med anledning av bland annat socialdemokratiska ledamöters motioner att mätningarna skulle fortsätta som vanligt.
Riksdagen begärde att SCB borde pröva möjligheterna att uppdragsfinansiera mätningarna, och om detta inte gick borde SCB ges mer pengar. Myndigheten sonderade nya finansieringsspår men svarade att de inte var framkomliga. Regeringen höll med och gav SCB pengar för mätningarna.
Så har SCB:s väljarmätningar likt en katt med nio liv undvikit nedläggning, med god hjälp från regeringspartiers närmast häpnadsväckande oförmåga under 70-, 80- och 90-talen att få sina riksdagsledamöter att följa regeringslinjen (i alla fall i denna fråga).
Även om SCB:s mätningar – som alla andra opinionsundersökningar – dras med ett ökande bortfall verkar den 48-åriga Rolls Roycen puttra på fint ute i det numera väsentligt mer kuperade svenska partilandskapet.
Thomas Larue
filosofie doktor i statsvetenskap, författaren är anställd vid Riksdagsförvaltningen – eventuella omdömen är hans egna och kan inte tillskrivas myndigheten