Lektorn i pedagogik Jakob Billmayer skriver på HP:s ledarsida under rubriken ”Lyft tillbaka sanningars förgänglighet i läroplan” om den pedagogik och kunskapssyn, som sedan decennier varit förhärskande i våra skolor. Samma kunskapssyn gör sig allt mer gällande inom delar av våra universitet och högskolor. Det finns dessutom ett nära släktskap med ideologier som i allt högre utsträckning kommit att prägla vårt kulturliv, politik och till och med svenska statliga myndigheters arbete. Saken är därför viktig att diskutera.
Under många år har skolans arbete och resultat framför allt diskuterats med utgångspunkt från driftsform och som del av frågan om ”vinster i välfärden”. Därför är Billmayers artikel välkommen eftersom den handlar om pedagogik och hur och vad elever ska lära i skolan. Men också denna typ av skolfrågor måste diskuteras och kritiskt granskas.
Jakob Billmayer argumenterar i postmodernistisk anda att sanningar är relativa, förgängliga och individbundna i mångfaldens kulturella landskap. Därför varnar han för att ett bildningsmål i skolan obönhörligt skulle leda till segregation och utesluta de som inte förmår eller önskar tillägna sig dessa mål. Relativ kunskap ska ses som motsatsen till absolut kunskap och handlar i första hand inte om det som kallas kritiskt tänkande och som förutsätter en gemensam solid kunskapsbas.
Jakob Billmayers fortsatta argumentation vittnar om ett starkt släktskap med ideologier som brukar förknippas med normkritik, identitetspolitik, genusvetenskap och andra mer eller mindre nebulösa tankemönster och som har utvecklats i postmodernismens efterföljd.
Den grundläggande relativistiska synen på kunskap och bildning framkommer när Billmayer beskriver och tycks mena att olika bildningseliter har lika värda för ett samhälles utveckling och dess kultur i det han jämför supportrar till ”Game of Thrones” med den kvardröjande grupp ”som kan sin Strindberg utantill och vet vilken gaffel som är till sniglarna.” Vågar man gissa att seriefigurernas fanklubb, som dessutom använder pronomenet ”hen”, tillhör pedagogens favoriter.
Billmayers teoretiska bakgrund tycks förminska värdet av att bygga kultur och kunskap från den grund som gått i arv och förespråkar i stället en ”för alla gemensam och likvärdig erfarenhet av lärande i början av livet.” Ordvalet kan förefalla generöst och välmenande, men denna pedagogik menar således att lärare varken kan eller ska ”utbilda” elever utan dessa elever ska uppsöka sitt eget ”lärande”.
Den rådande pedagogiken ser således med skepsis på de byggstenar som tillhandahålls av tidigare generationer och som ligger och väntar på att användas i bygget av nya elevers egna kunskapshus. Denna förhärskande ”konstruktivistiska” teorin inom pedagogiken tycks vidare säga att ”utbildning” i princip motverkar och hämmar elevens ”lärande” eftersom all kunskap är relativ, likvärdig, i viss mening personlig och beroende av det perspektiv på tillvaron som varje elev har med sig i sin ryggsäck. Kanske hemifrån, kanske från gatan.
I rättvisans namn ska noteras att Billmayer skriver ”Samtidigt bör en ödmjukhet odlas i lärarnas och elevernas relation till den egna och både andra människors och andra tiders kunskaper.” Men hur ”odlar” man en sådan ”ödmjukhet” hos elever om de själva i sitt lärande ska söka just insikt om sin plats i tillvaron i denna superindividualistiska värld där Sverige toppar ligan (The World Values Survey Association).
Är det inte mer sannolikt att nå någon framgång genom ”undervisning” med hjälp av nedärvd mänsklig kunskap, som utgör själva fundamentet för att förstå sin historia, sin samtid och kunna delta i byggandet av en gemensam framtid.
I avsaknad av hållfasta byggstenar i den grundläggande skolan, måste man befara att kunskapsbygget blir bräckligt och ostadigt. Knappast sådana egenskaper som ”Kunskapssamhället” efterfrågar och det märks sedan lång tid särskilt bland pojkar.
För att säkra en framtida stabil demokratisk utveckling och säkra tillgången till välutbildad arbetskraft krävs att man bygger på vunna erfarenheter och undviker teoretiskt lockande experiment i skolarbetet.
År 832 inrättade al-Mamun, son till den bildade härskaren Harun al-Rashid, ett ”Visdomens hus” Bayt al-Hikma i Bagdad. Där arbetade kalifatets intellektuella elit med att samla in och översätta gamla grekiska texter till arabiska. Översättarna var till en stor del nestorianska kristna med arameiska som modersmål och en av de främsta var Hunayn ibn Ishaq.
Hans och många andras översättningar gjorde den grekiska antikens skrifter åter tillgängliga för läkare och intellektuella i Europa via det arabiska språket. Försummelsen att där inte tillvaratagit den grekiska antikens kunskapskällor var därmed övervunnen. Låt oss ta varning av detta exempel.
Per Herrström
Halmstad
Svar på Jakob Billmayer, ”Lyft tillbaka sanningars förgänglighet i läroplanen”.