Gravid i sjunde månaden klättrade hon ner i det fem meter djupa schaktet och kröp sedan vidare in i gravkammaren. Där fanns resterna av drygt 100 människor, som lades till sin sista vila för 3 400 år sedan, men som nu var begravda i sand, slam och vatten. Möt Maria Nilsson som i Gebel el-Silsila fann unika arkeologiska fynd – men också den stora kärleken och en plats hon ständigt längtar till.
Allt började med en flodfärd på Nilen 2007, där Maria träffade sin man John.
– Då bodde han i Luxor med fru och tre barn och drev ett turistföretag. Jag skrev min avhandling och skulle besöka tempel längre ner längs med Nilen. Jag tog kontakt med honom på mejl och redan då kände jag att det var något mellan oss. Och första gången vi skakade hand liksom blixtrande det till i hela kroppen, berättar Maria som då var gift med en man som hon varit tillsammans med i åtta år.
– Så det blev ju lite komplicerat när John följde med på den där båtturen, och vi blev blixtkära och tvungna att bryta upp från våra äktenskap.
När expeditionen arbetar i Vattengraven, som ligger fem meter ner i marken, pumpar de först ut en stor mängd vatten. När nivån ligger på 50-70 centimeter börjar de sålla i den mix av vatten, sand och slam som är kvar… Bild: Anders Andersson
1/47
Men de blev också blixtkära i Silsila, och helt eniga om att platsen skulle bli deras gemensamma livsprojekt.
– Kaptenen frågade om vi ville kliva av och titta på stenbrotten, varifrån man fraktade sandsten till andra tempel. När vi gick runt där och plötsligt upptäckte en massa symboler på klippväggarna bara hoppade vi av lycka.
Så Maria åkte hem, skilde sig, sa upp jobbet och lägenheten i Göteborg för att flytta in hos John i Luxor (här tillägger hon att ”både Johns exfru och min exman lever i dag i nya lyckliga relationer, det är viktigt att få med”), och 2012 kunde de utföra den första officiella säsongen med utgrävningar i de gamla stenbrotten. Då dagspendlade till och från Assuan, 45 minuter från Silsila.
– Det var inte särskilt effektivt, så till nästa år hyrde vi en båt, där vi bodde, åt och tillbringade vår fritid.
Det var 56 grader i skuggan. Då jobbade vi till lunch och sedan ställde vi oss i Nilen.
Den första säsongen kunde hon och John dokumentera över 3000 symboler, och under åren som gått har de gjort fler och fler sensationella fynd – såsom en vattengrav med upplösta lämningar av över hundra människor, rester av ett tempel och en stenstaty med en hel familj (se faktaruta). Och här är 2015 ett avgörande årtal.
– 2005 infördes ett tillfälligt utgrävningsstopp, men när det lyftes var vi snabba och fick som första internationella team gräva i Gebel el-Silsila.
Som mest har Maria och John, som sedan 2019 har sin fasta bas på en gård i Hishult utanför Laholm, tillbringat ett halvår i sträck på platsen, men nu när parets dotter Freja börjat skolan får de satsa på två säsonger: en på våren och en på hösten.
– Planen var att åka ner nu i maj, men eftersom vi inte har fått vårt säkerhetsintyg från polisen får vi satsa på september i stället. På sommaren är det alldeles för varmt. Det insåg vi förra året när vi var där juni och det var 56 grader i skuggan. Då jobbade vi till lunch och sedan ställde vi oss i Nilen. Barnen höll sig på däck på båten, i fläkten, säger Maria och tillägger att det inte längre finns några krokodiler så här långt upp, eftersom de tar sig inte förbi dammarna som byggts i Assuan.
Har aldrig sett ett skelett med så mycket skador
Att avboka vårens utgrävningar var frustrerande, inte minst för att det är mycket som måste riggas inför varje expedition – alltifrån att hyra en större (bo)båt till att anställa lokala arbetare. Men det är också en frustration att inte komma vidare med de arkeologiska upptäckterna. Till exempel får man vänta till i höst med analysen av ett mansskelett som hittades i utkanten av området hösten 2021 och som är väldigt speciellt.
Bild: Maria Nilsson
– Jag har aldrig sett ett skelett med så mycket skador. I princip alla hans revben har varit brutna och hans vänstra axel har hoppat ur led och aldrig kommit på plats igen. Hans högra handled är bruten, och han har även en fraktur på överarmen. Hela ryggraden är kraftigt böjd och bäckenet i princip söndersmulat, berättar Maria och tillägger att mannen levde för cirka 3 400 år sedan och var drygt 40 när han dog:
– Vi tror att han har haft en medfödd sjukdom eller missbildning, men att han till slut dött av ett fall. Han har nämligen två märken på skallen och två brutna ryggkotor. Men i höst ska två osteologer undersöka honom – just nu ligger han ordentligt nedpackad i förvaringslådor i vårt magasin i Silsila – och när de är färdiga med sin analys ska vi begrava honom igen. Det är ett sätt att visa respekt för de döda som vi möter i våra utgrävningar, att låta dem få återgå till sin eviga vila på den plats där deras anhöriga en gång lämnade dem.
Turistströmmen har ökat lavinartat
Dock är inte Silsila särskilt vilsamt längre. Redan när Maria och John besökte området första gången 2007 fick de lösa inträde i det biljettkontor som fanns, men sedan dess har turistströmmen ökat lavinartat.
– Delvis hänger det ihop med våra upptäckter, i dag finns det ju mycket mer att se på platsen; tidigare var det mest ett sandstensbrott som låg på vägen till de stora templen. Och nu efter corona vill de egyptiska myndigheterna locka tillbaka besökarna, och uppmanar oss som driver expeditioner att skriva infoskyltar och trycka upp flyers, säger Maria som har dubbla känslor inför anstormningen.
– Tyvärr är det många som inte respekterar att man inte får gå överallt, utan folk klättrar upp på en klippa för att fota en unik utsikt – och ställer sig på en sten med en 6 500 år gammal hällristning som just gick sönder. Vi försöker få guiderna att vara strängare, men de gör allt för att turisterna ska vara nöjda, då får de ju mer dricks.
Det är omöjligt att hålla koll på ett område som är så stort, så plundrarna kan operera ganska ostört.
– Det är omöjligt att hålla koll på ett område som är 30 kvadratkilometer stort, så plundrarna kan operera ganska ostört. Vi har sett hur de grävt tio meter ner i klippavsatsen för att ta sig ner i gravarna för att komma åt exempelvis amuletter i ädelmetaller, framför allt guldföremål. Flera gånger har polisen gripit misstänkta, men om de inte har något i handen i ögonblicket de grips, händer inget – lagen i Egypten är inte så sträng vad gäller den här typen av brott.
Bild: Nils Billing
Efter tio år i Silsila har Maria och John, och numer deras två barn samt en nanny, skapat en vardag på platsen. Den har bland annat skildrats i SVT-programmet Landgång, i ett timslångt avsnitt som sändes 2017.
– Anne Lundberg ringde och frågade om de fick komma ner och följa oss. Hon hade läst om stenfamiljen och gravarna i media och de var sugna på ”att göra något spännande utomlands”. Det blev ett jättefint program, där de verkligen fick fram både arkeologin och vårt liv här nere, säger Maria radar upp några andra filmteam som har avlagt visit:
– Vi har varit med i Egyptian Tomb Hunting på brittiska Channel 5 och Treasure Guardians of Egypt och Lost Treasures of Egypt – båda på National Geographics, som man också kan se på Disney Plus. I svensk tv har vi även synts i Vetenskapens värld, och vi har filmats av två franska tv-bolag.
Silsila är som en liten pärla mitt i allt kaos i Egypten
Att utgrävningarna uppmärksammas är givetvis bra, inte minst för att det blir lättare att få sponsorer och forskningsanslag, något som Maria och Johan kämpar med hela tiden. Men det gäller att hitta den där balansen.
– Vi vill att den här platsen ska få det värde den förtjänar, men inte bli alltför exploaterad. Nu pratar man om att bygga en marina för att de stora fartygen ska kunna lägga till här. Det vore förödande – Silsila är som en liten pärla mitt i allt kaos i Egypten. Det är litet, lugnt och rent, och förutom alla arkeologiska fynd finns också ett helt unikt fågelliv. Det vore så tragiskt om allt det skulle förstöras av massturism.
Bild: Maria Nilsson
Fåglar i all ära, men det är ändå människorna Maria vill komma nära – även om de levde för 3 500 år sedan. Och hon är övertygad om att de hade ungefär samma tankar och känslor som vi har i dag.
– Vi har hittat skelettet efter ett spädbarn med 17 röda karneolpärlor runt sin hals – ett tydligt tecken på att hon var älskad. Som arkeolog får du ständigt tecken som visar att människor i alla tider har velat ungefär samma sak: att nära och kära ska få ett långt och lyckligt liv i trygghet.
Bild: John Ward
Fakta: Maria Nilsson
Ålder: 42 år.
Bor: På en gård i Hishult utanför Laholm. Uppvuxen i Karlstorp, Halmstad.
Familj: Maken John Ward, landskapsarkeolog, och två barn: Freja, sju år, och Jonathan, fyra.
Gör: Arkeolog och antikforskare. Doktor i antikens historia.
Varför arkeolog: ”När jag var liten gick jag ut på åkrarna och plockade flintstenar, och om vi åkte till Öland på semester fastnade jag för fossilerna. Jag har alltid vetat att jag skulle bli arkeolog.”
Omvälvande period: ”2011, i samband med revolutionen i Egypten. Fram till dess hade jag levt i en trygg bubbla med John i huset på västsidan i Luxor, med vår hund Carter, våra katter och hästar. Plötsligt var all telecom nedstängd, och vi fick inte gå ut. Tack och lov hade jag en svensk mobiltelefon, som jag kunde koppla upp på ett annat mobilnät. Den första veckan var obehaglig, när man inte visste vart det skulle ta vägen. Vi hörde skottlossning varje kväll och överallt var det militärer med k-pistar på gatorna. Men sedan blev det lugnare allt eftersom.”
Symbolerna (på den västra sidan av Nilen). Bild: Maria Nilsson
1/7
Fakta: Sex avgörande fynd från Silsila
Symbolerna och hällristningarna
”John och jag fångades av symbolerna vid vårt första besök i Silsila i mars 2007. Redan där och då gav vi varandra och platsen ett löfte om att ägna våra liv åt att försöka förstå dem.
Vårt första uppdrag var att dokumentera en serie bestående av 5 000 unika symboler som ristats in i stenbrottet. Och det var symbolerna som ledde till att vi blev en officiell expedition – den enda aktiva svenska expeditionen i Egypten. Vi har också dokumenterat tusentals hällristningar, där den äldsta är cirka 8 500 år gammal.
Det är första gången någon har försökt sig på att dechiffrera dessa symboler, och vi vet nu att det är ett slags förenklat symbolspråk med referenser framför allt till den gudomliga världen.”
Krokodilguden Sobeks tempel
”Templet byggdes för cirka 3 400 år sedan för att hedra krokodilguden Sobek. Det totalförstördes 500 år senare, då folket – av oklar anledning – vände sig mot guden och förkastade honom. Med hjälp av de tusentals fragment vi hittat kan vi bygga upp en bild av hur det en gång kan ha sett ut.
Vi kände till att det skulle finnas rester av ett förstört tempel i Silsila, men inga arkeologiska undersökningar hade gjorts tidigare. Vi återfann grunderna till templet 2 mars 2015, men började gräva ut 2016.
Genom utgrävningarna av krokodiltemplet får ledtrådar till kulten av Sobek och religionens inverkan på människors liv. Många ser på Gebel el-Silsila enbart som ett stort antikt stenbrott, men nu kan vi bevisa att platsen var så mycket mer.”
Stenfamiljen
”En statygrupp och privat helgedom som vi grävde fram i november 2015. Tidigare forskare trodde att monumentet blev totalförstört under antiken, men i själva verket hade en jordbävning under antiken gjort att det brutits av från klippväggen och sjunkit ner mot Nilen, där det begravts i slam från floden. Nu fann vi en grupp med fyra statyer: en viktig militär ämbetsman med fru och två barn, som levde för cirka 3 400 år sedan.
John han en otrolig förmåga att läsa av landskapet och var övertygad om att monumentet fanns kvar. Så när jag låg med dropp i en vecka på vår båt efter att ha fått egyptiska vattkoppor, satte han och teamet igång. Det var en tuff process att ta sig igenom 2000 års lagrat Nilslam, men när jag blev frisk igen kunde vi avlägsna de sista lagren. Det var en magisk känsla när vi kom till ansiktena. De antika egyptierna trodde nämligen att själen fortsatte att leva så länge någon kunde yttra deras namn eller skåda deras bilder. Nu kunde solen återigen lysa på deras ansikten och vi kunde yttra deras namn – och på så sätt lever de vidare än i dag!
Fyndet fick stor medial uppmärksamhet, både i Sverige och internationellt. Vi försöker nu få stöd med att lyfta hela monumentet och transportera det till det nya stora museet i Kairo för att rädda det från att återigen försvinna under Nilen och dess årliga översvämningar.”
Nekropolen
”78 utgrävda gravar (hittills) med människor – män, kvinnor och barn – som levde för cirka 3 400 år sedan och som troligtvis var knutna till stenbrotten på något sätt. Genom analyser av skelett och artefakter kan vi få en direkt inblick i deras hälsotillstånd, dagliga liv och ideologi. Gravarna sträcker sig över en kilometer, och vissa ligger under ett tre meter tjockt lager av sand och sten. Vi får inte använda oss av några maskiner på plats, så allt måste lyftas för hand. Detta gör vi tillsammans med ett superteam av egyptiska arbetare som har varit med oss i flera år och som vi kallar vår Silsila-familj.
Vi har känt till att de fanns gravar i området sedan vi började vårt arbete i Silsila, men det var inte förrän 2016, när vi hade fått vårt utgrävningstillstånd, som vi kunde börja med det här mastodontprojektet. Det starkaste minnet är nog när jag för första gången hittade ett skelett av ett spädbarn som lagts ner för sin sista vila i en liten grottformation. Det var otroligt känslosamt att gräva upp ett barn, och jag tänkte hela tiden att jag ska behandla det som om det vore mitt eget barn. Jag silade sanden med en liten tesil, så att ingenting skulle missas. Som mamma ville jag visa respekt för barnets familj.
Utgrävningarna av de här gravarna fick stort genomslag, efter att de egyptiska myndigheterna publicerat en pressrelease som spreds världen över.
Stenverkstaden med sfinxar
En cirka 3 300 år gammal stenverkstad där arbetare, arkitekter och skulptörer högg sten för tillverkning av sfinxar och andra statyer. Vi började gräva här i april 2018, och filmade då för den första säsongen av National Geographics Lost Treasures of Egypt – nu är vi inne på den fjärde säsongen.
Sfinxhuvudena har varit synliga sedan antiken, men tidigare har man trott att de lämnats kvar för att de gått sönder och inte var kompletta. När vi började gräva insåg vi att de var intakta.
Vattengraven
”Vattengraven är en grav med två kammare från Egyptens Nya Rike som ligger fem meter under jorden och bara nås via ett schakt. En jordbävning under antiken öppnade en spricka i klippväggen till den bakre kammaren, och det började rinna in vatten från en underjordisk källa. Sedan dess har graven fyllts upp med vatten som likt en tvättmaskin rört om bland skelett och arkeologiskt material från de drygt 100 människorna som begravts här.
Vi började gräva 2017 och nådde ner till gravens första kammare på hösten samma år. Graven, som är cirka 3 400 år, var då fylld med lera, slam, sand och arkeologiskt material nästan upp till taket. Jag klättrade ner i det fem meter djupa schaktet och kröp in på knäna till gravkammaren när jag var i var i sjunde månaden med vår son Jonathan. Det var otroligt läskigt, men absolut värt det!
All sand och allt slam måste sållas i vattnet där vi sitter, så vi lyfter varje ben och föremål försiktigt genom att låta fingrarna följa skelett efter skelett. Ett otrevligt minne var när jag en morgon hittade en arg skorpion – som följt med ovanifrån – i mitt såll.
Vattengraven är vår första intakta vattengrav (om än av naturen förstörd) som kan ge direkt information om hur människorna levde – och dog.
Fakta: Framtid och finansiering
Under åren 2020–2023 har Maria och John ett treårigt bidrag från Riksbankens jubileumsfond. Dock är de i full gång att söka nya pengar för 2024 och framåt, både hos privata sponsorer och offentliga institutioner. Maria har också en anställning vid Lunds universitet. Utgrävningarna på plats kräver ofta andra vetenskapsmän, exempelvis osteologer (experter på skelett) eller keramikexperter, och då kan projektet betala flygresor samt kost och (båt)logi för de personerna. Man anlitar också ett antal egyptiska arbetare, men de bor i närområdet.
