Han vill ”skildra Sveriges omvandling”, jagberättaren Sigvard i Kjell Johanssons nya roman Familjen. Hans projekt verkar vara Johanssons hyllning till Per Anders Fogelströms 100-årsminne, för visst finns det likheter mellan Fogelströms Stockholmssvit och Johanssons Söderdrama.
Sigvards livsberättelse handlar inte bara om honom själv, utan också om samhällets förvandling från fattigdom till välfärdsstat. Men romanen är inte främst en historisk skildring, utan en filosofisk och psykologisk gestaltning av begreppen sanning och subjektivitet. Trots att stilen är extremt enkel, ofta rent naivistisk på gränsen till det banala, utvecklas dramat med stor men dold komplexitet.
Grunden för berättelsen är den smått osannolika vänskapen mellan två kvinnor. Den stalintrogna kommunisten Vera, och Ellen, som är urtypen för skötsam arbetarklass: plikttrogen, arbetssam och en självuppoffrande mor. Hon är mor till jagberättaren Sigvard och hans bror Folke, och under andra världskriget, när Vera sitter fängslad för antinazistisk konspirationsverksamhet, även fostermor åt Veras dotter Sasja.
Det är dessa personer som utgör Familjen, ett matriarkat där män antingen är frånvarande, eller slarviga suputer som Sigvards och Folkes far. Mellan Sigvard, Folke och Sasja utvecklas ett Jules och Jim-drama. Hon älskar egentligen Sigvard, men gifter sig med Folke och får en dotter med honom. Sigvard ger upp sin akademiska karriär på grund av egensinnig stolthet, medan Folke kraschlandar konstnärsdrömmar som dokumentärfilmare i alkoholism och självbedrägeri, ett upprepningstvång efter brödernas far.
Sanningen utan några som helst kompromisser är Sigvards ideal, och romanen konfronterar gång på gång hans ideal mot en verklighet där såväl vita lögner som livslögner visar sig vara en oundgänglig del av det mänskliga tillståndet. Detta är ett ståtligt upplägg av Kjell Johansson, som bara förminskas en aning av den naivistiska stilen. Sanningens undflyende egenskaper och totala subjektivitet avslöjas av Sigvards livsberättelse.
Men just subjektiviteten innehåller en gåta som författaren aldrig löser. Sigvard får genom hela sin barndom höra att han ”inte är som andra”. Några episoder ger läsaren anledning att tro att det kan handla om en lättare psykiatrisk diagnos. Samtidigt är författaren obrottsligt lojal mot sin romankaraktärs subjektivitet. Sigvards perspektiv är allenarådande.
Läsaren förstår att Sigvards omutliga sanningsobjektivitet långtifrån är hela sanningen. Men den ges aldrig något korrektiv. Sigvards liv är hans eget, och det respekterar författaren helt och fullt. Som filosofiövning har boken en del luckor, som romanberättelse är den helt underbar och bitvis lysande.
