Kultur är ett allemansland, en terräng för bastarder och blodsblandningar. Så när exempelvis vissa feminister kallar Virginia Woolf för ”sin” författare – en för bara kvinnor – låter det onekligen aningen separatistiskt.
Som den gamla frågan om vita kan sjunga blues; fast folk med blekt hudpigment ju gjort just det. Ibland sägs då att endast svarta kan spela ”riktig” blues. Avgörs detta med en koll på vem som spelar blusen, eller genom bluesen?
När Elvis Presley spelade in sin första råa rock ’n’ roll trodde många han var svart – det var innan bilder på honom börjat spridas.
Och Chuck Berry? Han har berättat att han tidigt lyssnade på vit country och kryddade sin musik med dess ingredienser.
Under det amerikanska 1950-talet spelade många svarta och vita musiker tillsammans; gränser överskreds underjordiskt medan rasismen och McCarthyismen klampade omkring på ytan.
Det var på sextiotalet dessa underjordiska bastarder trädde ut i ljuset och fick kulturen att explodera. Vilket också påverkade periodens politiska radikalism. Under sjuttiotalet började den stelna, bli reumatisk och balsamerad av dogmer. Man stängslade åter om sig.
Inom kulturen stjäl man inte, man lånar, tar över. Vilket gäller också mellan konstnärerna individuellt.
Lars Forssell förde ofta in rader ur andra poeters verk i sina egna; läs Yeats-variationerna i samlingen ”Ändå” från 1968. Han berättade att han från irländaren Yeats ”tagit en rad här, ett tonfall där, ett motiv, en takt eller taktart och utvecklat dem efter eget huvud”.
Det är som med språket självt. Om du hittar på ett alldeles eget kan det inte kommunicera. Människan är i alla sina aspekter det sociala djuret.
Bluesen bestod i sin mest expansiva fas av återkommande rader, bilder och formuleringar. De enskilda artisterna kombinerade fraserna efter eget huvud – undantaget då Robert Johnson som utvecklade en speciell poetisk stil, pyrande av svavel.
Och ta folksången ”Delia”, om svartsjukedramat år 1900 i Savannah där Delia Green mördades av en karl som hette Moses Houston. I sången berättar mördaren från fängelset, med omkvädet ”All the friends I ever had/are gone”.
Låtens ursprung är komplicerat, och de som sjungit in den – Blind Willie McTell, Johnny Cash, Bob Dylan för att ta bara tre – gör egna kombinationer, variationer, versioner. Det är Dylan som tillfogar en gammal nästan glömd tvårading: ”Men in Atlanta, tryin’ to pass for white / Delia’s in the graveyard, boys, six feet out of sight”. Vilket är enda stället som markerar att det handlar om svarta människor.
En folksång som allmän egendom. Aldrig riktigt fullbordad. Det gemensamma lånegodset.
