Om hur minnet talar i skuggorna av det förflutna

ANNONS
|

Kvar av det förflutnas Varberg finns för mig mest sånger, dikter, tankar som återkommer i speciella gathörn, därför att jag för första gången tänkt dem där, tror jag. Och detta för längesen. Själva platsen kan ha byggts om, husen ändrat färg. Bara tanken är kvar, surmulet trogen har den väntat på mig. Så är det med minnesbilder, de är synvillor, tro inget annat – strängt taget bara elektriskt flimmer i hjärnan – och just därför till synes outplånliga. Man kan riva hela kvarter, men inte stänga av rundgången i hjärnans glödande associationsbanor.

Jag kan tycka att det är irriterande. Jag är inte över så säker på att man ska tillbringa alltför mycket tid bland det förflutnas skuggor, man blir bara lös i konturerna av det, ett spöke.

ANNONS

Minnet är över huvudtaget en vansklig affär. I en vemodig dikt av Bertolt Brecht erinrar han sig en flicka han en gång höll i sin famn. ”Och över oss i blåa sommarrymden/där var ett moln”. Nu skriver han om kvinnan han då höll kär, att vad som sen hände henne vet han inte. Men molnet minns han, trots dess flyktighet. ”Kanhända blommar plommonträden ännu/sitt sjunde barn har kanske kvinnan fått/Men molnet fanns där bara i minuter/när jag såg upp, så hade det förgått.” Så kan det bli.

Eller åtminstone snarlikt så. Jag minns själv en olycklig tonårsförälskelse, att jag under dess plågsamma period i ett slags besvärjelse ständigt spelade Bob Dylans ”I want you”. När jag numera lyssnar till sången associerar jag aldrig till den där tjejen; men råkar tjejen dyka upp i minnesvindlingarna – vilket är mycket sällan – tänker jag på låten. En enkelriktad association. Och så spelar jag sången än en gång, och glömmer åter mina tonår. Konsten varar längre än ungdomsförälskelser.

Förhoppningsvis har tjejen levt och lever ännu ett bra liv, om än inte nödvändigtvis med sju barn.

Minnet kopplar som det själv vill. En vän i Göteborg berättade en gång att hon under sin dagliga promenad på ett visst ställe i Delsjöområdet alltid blev förbannad på sin syster. Det rörde sig om gammalt groll för femton år sen, nu överspelat. Men platsen hade inget med detta att göra; den bestod bara av en massa buskar och träd. Ilskan avtog så fort hon gick vidare. Hon hade berättat detta för systern som inget begrep hon heller.

ANNONS

Liksom slumpen i våra konkreta liv betyder mer än vad vi gärna vill medge, beror minnen och själsliv också mycket på tillfälligheter, felkopplingar. Jag har när jag råkat passera Fältöversten i Stockholm alltid i hastigheten tänkt på poeten Ann Smith – som jag aldrig träffat, och inte läst mycket. Jag tror det var en slump första gången, och sen minns hjärnan den slumpen, och återupprepar den. Kanske tänkte jag i verkligheten aldrig första gången ens den där tanken i det där gathörnet i Varberg. Det levda livet är, i efterhand, en dröm.

ANNONS