Krig och fred, manligt och kvinnligt, överklass och underklass. Det är stora och dramatiska teman Sigrid Combüchen tar sig an i sin nya roman Sidonie & Nathalie. De båda huvudpersonerna är flyktingar som tar sig genom ett utbombat Tyskland 1944, upp mot Danmark och vidare över Öresund till Skåne.
Sidonie är av oklart ursprung, en skicklig överlevare och skicklig tjuv, som dock bara stjäl dels för sin överlevnad, dels för sitt behov av vackra saker.
Nathalie är vingårdsägare från Alsace, vars familj utplånats i kriget. Hon är studerad och uppenbarligen inte så väl rustad för flyktingskapets vedermödor som Sidonie.
Kontrasten mellan de två är romanens mest bärande motiv. Trots att historien berättas av en allvetande berättare är det Nathalies perspektiv som dominerar. Hon ser på Sidonie med uppenbart klassförakt, ett förakt som också gäller flyktingkumpanens kropp och utseende.
Trots att de är allt annat än vänner fortsätter de sin flykt tillsammans, även sedan en dramatisk händelse tvingat bort dem från det skånska gods där de först hamnat som oavlönade lantarbetare.
Romanen har två skilda tidsplan. Dels åren 1944 och 1945, dels år 2005. Nathalie lever då som 90-årig änka efter en norsk skeppsredare, i ett litet ensligt hus vid Lofoten. Hennes livsresa måste sägas ha varit innehållsrik, men författaren bryr sig inte så mycket om att belysa alla dess aspekter.
Det är tiden på flykt tillsammans med Sidonie som är huvudsak. Bisak är Nathalies nya familj, där hon bekymrar sig för och älskar sina barnbarn. Att hon själv har förlorat sina första, franska barn i kriget är hennes trauma: en förklaring till den själskyla och den skeptiska misantropi hennes tankeflöden ofta får uttrycka.
Mäns makt och mäns sexualitet, och kvinnors medvetna eller omedvetna tvång att anpassa sig, inte minst sina kroppar, är romanens andra stora tema.
Både Nathalie och Sidonie söker något slags frihet och självständighet, och misslyckas på olika sätt att förverkliga den ofta ganska otydliga drömmen.
Sigrid Combüchens språk är som alltid mycket egensinnigt, här kanske mer än i någon tidigare roman. Stilen är utsökt sensualistisk, ibland naturromantisk, ofta impressionistisk, ofta förkortad i sitt sätt att beskriva handling, ofta mycket utstofferad i scener och miljöbeskrivningar.
Boken är förstås också en berättelse om flyktingerfarenhet. Vem som anpassar sig, integrerar sig, och varför. Sidonie har ett extremt språköra och lär sig snabbt alla nya språk – dialektala tonfall är något författaren gillar att återge – och ingår gärna i nya sociala sammanhang, medan Nathalie som en motståndshandling inte vill ha med det nya språket att göra.
Sidonie & Nathalie är en av Sigrid Combüchens största romansatsningar vad gäller tematik och motiv. Om den också är den bästa är jag mera tveksam till.
Stilen lämnar luckor i huvudpersonernas psykologi och liv som säkert är konstnärligt motiverade, men som lämnar läsaren med en otillfredsställande känsla av brist.
