Två år har gått sedan vi såg Caesar och hans följeslagare. Kriget mellan apor och männi-skor står nu i full blom, men på båda sidor finns inre slitningar. När apstammens hem invaderas och flera apor dödas, ger sig huvudkaraktären ut på en hämndresa.
Redan i öppningsscenen är det lätt att imponeras över film- ens specialeffekter. Regissören Matt Reeves verkar onekligen ha tagit fasta på de föregående filmernas kvaliteter, och utvecklat dem. Animationerna av aporna är mer finslipade än någonsin.
Woody Harrelson gör en övertygande insats i rollen som den hårdnackade människo-översten, men även om skådespeleriet är bra och stridsscenerna fantastiska är berättelsen i hopplös avsaknad av riktig spänning. Det skjuts, fajtas och sprängs om vartannat, men det finns ingenting i själva handlingen som verkligen får en att bry sig om utgången.
Den gamla filmserien, som inleddes 1968 med Charlton Hestons kraschlandning i apriket, hänger ständigt som ett spöke i bakgrunden. För varje film som går i denna nya filmserie blir det bara mer oklart om filmskaparna vill ha med de gamla filmerna att göra eller inte. Och även om det finns gott om vinkningar till de tidigare berättelserna, så lyckas man egentligen aldrig återskapa mystiken från originalserien.
Barnskådespelaren Amiah Miller är dock ett friskt tillskott till filmserien, och tillsammans med Steve Zahn, som spelar den förvirrade apan Bad Ape, är det hon som imponerar mest.
Om de nya Apornas planet-filmerna har gjort någonting bättre än de gamla, är det att problematisera konflikten mellan människor och apor. Medan de flesta aporna i de gamla filmerna framstod som osympatiska tokstollar, har vi genom de nya filmerna fått se empatiska, intelligenta apor, vars männi- skofientlighet är mycket lätt att förstå. Filmen är också fullproppad med försök till känslosamma ögonblick, och när de väl lyckas nå fram så är det faktiskt ganska starka scener.
Trots bristerna får man ändå säga att Apornas planet: Striden är klart bättre än sina två föregångare i den nya film-serien.
