Stemme sjunger gärna mer i Sverige

"Sold out" står det med tydliga versaler på Bayerische Staatsoper i München vid alla hennes föreställningar i sommar som Kundry i "Parsifal".

De kommande fem åren har hon bara en bokning i Sverige: Béla Bartóks "Riddar Blåskägg" på Konserthuset i Stockholm januari 2019, som regisseras av hennes man, Bengt Gomér. Men den som tror att Nina Stemme, tre gånger i olika sammanhang utsedd till världens bästa operasångerska, alltid föredrar de internationella operahusen framför de små svenska scenerna tror fel. En gång förvånade hon Metropolitan med ett nej tack bara för att få sjunga på hemmaplan, vilket hon gärna skulle göra mer, säger hon.

Hängiven skara

Det är de svåraste ögonblicken i människors liv som Nina Stemme gestaltar genom sina roller. I dag har hon en hängiven åhörarskara från framför allt Tyskland, Österrike, USA, New York, Frankrike och Sverige som reser till hennes föreställningar världen över och troget väntar vid sceningångarna.

- Jag får försöka lära mig av Birgit. Hon var väldigt snäll mot sin fanclub, och den var mycket större. Det kunde vara 500 personer som följde med till hotellet efter föreställningarna mot slutet av hennes karriär. Men hon var ett fenomen, säger Nina Stemme.

Själv gillar hon att vara privat och vanlig. En mikrofonförsedd turistguide i Stockholm pekade visserligen ut henne när hon promenerade med sopor till en återvinningsstation men sådant tillhör undantagen.

Självklar tronföljare

Efter att förra veckan ha blivit utsedd till den fjärde Birgit Nilsson-pristagaren medverkade Nina Stemme i jubileumsförställningarna både på Göteborgsoperan och på Kungliga Operan i Stockholm för att fira La Nilsson 100 år. Ännu en gång beskrivs hon som Birgit Nilssons självklara tronföljare i recensionerna, samtidigt som det blir tydligt att hon ingår i ett pärlband av duktiga svenska operasångerskor.

- Eller hur, yes! säger hon med eftertryck.

När hon 1996 fick Birgit Nilssons eget stipendium av sångerskan själv befann sig Nina Stemme på en helt annan nivå och utan någon som helst tro på att hennes röst, likt Birgit Nilssons, en dag skulle mogna till en dramatisk sopran och hålla för Strauss och Wagners tunga kvinnoroller.

- Verkligen inte! Det kanske fanns en och annan som hörde det, om de hade mycket fantasi. Jo, en dirigent frågade om jag ville sjunga Isolde, men jag svarade att han måste skämta.

Hellre säga nej en gång för mycket än att säga ja för ofta, har varit Nina Stemmes devis genom åren.

- Säger du ja en gång för mycket kan karriären vara slut. Det tar tio år, minst, att bygga upp en operaröst, men det kan två veckor att bryta ner den. Om du gör en dålig föreställning är det flera operahus som följer efter och tänker att "Vi vågar inte lita på den här personens konstnärliga kvalitet. Vi ställer in" och mattan dras under bokstavligen. Man ska inte köra på volley och chansa.

Kom aldrig iväg

Den unga Nina Stemmes förhållande till Birgit Nilsson var förstås fyllt av djup respekt. När Stemme blev erbjuden hjälp med instuderingen av Isolde tyckte hon sig aldrig vara tillräckligt färdig för att göra den där resan ner till Skåne och sjunga för den pensionerade La Nilsson. Det blev för stort.

- Det är så typiskt, så fel. Man ska komma till de här mentorerna med det man har och som den man är. Det försöker jag säga till mina vuxna barn: man är aldrig färdig och det är det som är grejen.