Under tystnad sträcker han fram sin pappersmugg. Den är tom. Blicken vädjar om ett mynt, en hjälpande hand, eller bara en blick tillbaka. Men efter flera misslyckade försök återvänder Drömström till sin smutsiga pall, också den gjord av papper.
–Drömström och Rundlund är två förlorade själar som har hamnat lite utanför samhället. Vi vill att barnen som ser pjäsen ska få en inblick i att människorna som lever i marginalen också har tillgång till sin fantasi. Det är den enda chansen att klara sig, säger Petter Heldt.
Fantasin är central även för Teater Hallands chef Maria Ericson:
–Vi ser den både som en plats för överlevnad, och för vår förmåga att tänka framåt. Vad har man att ta till för att överleva? Fantasin!
Petter regisserar och spelar Rundlund, medan Drömström gestaltas av Lasse Carlsson.
–Han är som jag, både som femåring och 52-åring, säger Lasse.
Hur ser rollfigurernas relation ut?
–De kan inte leva utan varandra. Det är två människor som stött ihop en gång i livet och blivit kvar med varandra, förklarar Petter.
Pjäsen kommer även att spelas på skolor runt om i Halland. Det innebär hemmaplan för barnen, men främmande mark för skådespelarna. Barnens trygga miljö bidrar till att aktörerna lättare får kontakt.
Drömström & Rundlund är en pjäs som lämnar stort utrymme för åskådarna att skapa sin egen uppfattning.
–Många gånger när man spelar teater så vill publiken veta någon sorts sanning men det kanske inte är meningen att man ska förstå allt. Upplevelsen är unik. Vi får bara sköljas med, säger Lasse Carlsson.
–Vi har en överdriven tro på att vi måste begripa vad teater är. Det är möjligt att det ramlar ner tio år senare, fyller Petter i.
På Dramaten spelades pjäsen av en man och en kvinna i kontorsmiljö. I Teater Hallands version ser pjäsen lite annorlunda ut.
Scenografen Lisa Burénius ville komma åt gatans ruffighet och råa miljöer. Därför går färgerna på scen i svart, vitt och umbra.
Under sommaren hämtade hon och maken Petter inspiration till scenografin i Berlin.
–I stadens utkant är det egentligen ännu skitigare, men det är svårt att verkligen få det så fult som det ser ut, berättar Lisa, som även är bildkonstnär.
Närmast scenen finns rektangu-lära sittkuddar, som vid första ögonkastet ser ut att vara i betong. I själva verket är det tyger som Lisa har målat, nött ner, målat igen och tvättat – för att få den nedgångna känslan.
Tanken är att kuddarna ska med ut i skolorna, dels för att rama in scenen, och dels för att fungera som sittplats för barnen.
Scenen avbildar inte en bestämd plats. Det känns lite lortigt och hade kunnat föreställa en bortglömd stadsdel, eller kanske under ett brofäste. Det är upp till betraktaren att avgöra.
Bakom skådespelarna står stora skärmar gjorda av wellpapp, i samma färgskala som kuddarna.
–Wellpapp är ett material som används av hemlösa. Det är användbart, isolerar och håller ganska bra trots att det blir fuktigt, och det är lätt att tillgå, säger Lisa.
Hon och Petter har lätt för att arbeta ihop.
–Vi delar en känsla för humanism och konstnärlig förståelse. Jag vet vad vi strävar efter när vi letar efter kärnan. Det får inte bara bli ”dekoration”, det måste vara på riktigt, säger Lisa.
Det är snabba vändningar i pjäsen. Fiskarna, som bor mellan revbenen, kör runt därinne utan säkerhetsbälte. Samtidigt lever Drömströms fingrar sitt eget liv – han kan väl inte hjälpa att de vill kittlas?
Pjäsen ger inga färdiga svar. Istället är alla fria att skapa sina egna.
Manus: Martina Montelius (tog över som ledare för Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm efter sin mor Kristina Lugn 2011).
Regi: Petter Heldt (även på scen med Lasse Carlsson). Scenografi: Lisa Burénius. Ljusdesign: Joakim Qvarforth. Producent: Heléne Lofjärd.
Spelas: På Teater Halland i Varberg den 2/10 och 27/10 (varav en teckentolkas).
Turné: 3/10 Fyren i Kungsbacka. Från 6/10 i halländska skolor. 18/10 Himle bygdegård. 21/10 Hylte bibliotek (fri entré).
