Det bubblar av skratt och fniss när systrarna Tina och Carola Packendorff pratar om sin syster Susanne. Hon var omtänksam, full av idéer, kreativ, spontan och älskade att hjälpa till:
– När jag jobbade i Sälen hade vi temafester med jobbet. Susanne satt hela vägen upp i bilen och sydde fast pärlor och fixade en indianklänning till mig, säger Carola.
Hon är yngst i syskonskaran och minns att storasystrarna Susanne och Tina alltid tog hand om henne och lät henne vara med, trots att hon kunde vara rätt jobbig ibland. Spralliga Susanne tog saker som de kom till skillnad från storasyster Tina som var mer planerad. Men deras relation var stark och ömsesidig.
– Susanne och jag var tvillingsjälar. Jag miste min tvilling när hon gick bort. Vi gjorde allt tillsammans. Trots att vi bodde i samma samhälle kunde vi ringa varandra tio gånger om dagen.
Den 14 mars 2004 kom inga fler samtal från Susanne. I gryningen blev hon knivmördad på sin arbetsplats, ett utredningshem för unga flickor i Mårdaklev. Mördaren var hennes kollega, som dagen innan hämtat henne hemma i huset i Ätran och skjutsat henne till jobbet. En 16-årig flicka dog också den natten och en 15-årig flicka blev svårt skadad. För Tina blev världen en tystare och ensammare plats.
– Det var fruktansvärt. De två första åren minns jag inte något av, det är som en dimma. Som tur var hade jag barnen som krävde sitt, jag vet inte hur… nej… det var så hemskt att telefonen var så tyst, säger Tina.
Systrarnas gemensamma semester till Sälen genomfördes som planerat två veckor senare men utan Susanne, som hade köpt nya skidkläder och skrattande poserat med mössan på huvudet för Carola och sagt ”Vi ses i Sälen nästa gång”.
– Jag minns inte om vi kramades, men jag minns hennes roliga miner. Jag trodde ju inte det var sista gången vi skulle ses. Jag ringde hennes mobiltelefon ibland bara för att höra hennes röst, säger Carola.
Hon läste till idrottslärare i Örebro när Susanne mördades. Dagen innan hade Susanne ringt för att höra hur det gick för Carolas sambo Tommy i en snowboardtävling. De skulle höras senare men samtalet blev det sista.
Tio år har gått. Tina pekar mot dörröppningen i köket där Susanne stod dagen innan hon dog. Med den svarta hatten på huvudet, ”hon passade så bra i hatt” och sprudlade. Tinas son Linus fyllde år dagen efter och Susanne hade fixat en present som hon skulle gå hem och hämta. På kvällen var det kalas för maken Tomas pappa.
– Hon hade redan jobbat förmiddag och de ringde in henne till ett extrapass på nattskiftet.
Susanne velade fram och tillbaka om hon skulle jobba igen eller gå på kalaset. Hon var nyutbildad undersköterska och trivdes med sitt arbete. Det kändes viktigt att jobba med tjejer som glidit åt fel håll. Hon skulle få ett vikariat för den manliga kollegan som skulle genomgå en operation. Susanne pratade lite om honom med systrarna.
– Hon sa att hon kunde känna obehag och var lite illa till mods när hon jobbade med honom.
Susanne hade bara jobbat några veckor på hemmet när hon stod i dörröppningen och inte kunde bestämma sig. ”Jag är ny där, jag måste visa framfötterna”, sa hon och tackade ja till nattskiftet också.
Vid 22-tiden på kvällen ringde Susanne och Tina varandra. Susanne tyckte det kändes ”så där att ligga själv i huset” men konstaterade att hon ”kan låsa om sig”. Tina skulle hämta henne dagen efter och de bestämde sig för att höras av då.
– Det var sista gången jag pratade med henne, säger Tina.
Att Susanne kunde låsa om sig hade ingen betydelse eftersom den manliga kollegan, som mördade henne, också hade nycklar till huset när han klev in i gryningen med en kniv.
– Jag tänker på det ibland, vad hon uppfattar när han kommer in. Vaknade hon? Det är sådant jag aldrig får svar på, säger Carola.
Det fruktansvärda späddes på än mer då familjen fick vetskap om knivdådet via medierna. Det tog 13 timmar innan Susannes make fick dödsbeskedet – via telefon! Genom egna samtal till polisen fick han veta att de kunde säga till 99 procent att det var Susanne som hade dött. Då hade familjen försökt att nå henne via mobiltelefonen och utredningshemmets telefon i timmar. Carola och Tina upplever att Posomorganisationen (psy-
kiskt och socialt omhändertagande) inte fungerande som den borde ha gjort. I efterhand har de insett att de just då hade behövt mycket mer stöd än de fick, och prästen som kallades in var tvungen att gå till en gudstjänst.
– Det sköttes fruktansvärt dåligt. Vi var i chock. Hela samhället kom till Tomas och barnen den dagen från morgon till kväll, säger Tina.
Hon ringde Carola i Örebro och berättade att Susanne hade blivit mördad.
– Jag satte mig på golvet och skrek ”lägg av!” rätt ut. Sen gick kroppen i försvarsställning. Jag fokuserade på den enda procenten, att det inte var helt fastställt att hon var död.
Att en arbetskamrat mördade deras syster har de fortfarande svårt att acceptera. Folk kan bli tokiga men det fanns varningssignaler.
– Han hade problem själv, gick på antidepressiva tabletter och samlade på autografer från massmördare. Föräldrarna visste om, de borde ha rått sin son att inte arbeta med människor som behöver hjälp, säger Carola.
Livet har fortsatt att pröva dem. Efter en lång kamp dog Tinas äldsta dotter Jennifer i cancer 2012.
– Då hade jag velat ha min syster här. Jag vet att hon hade stöttat mig till 100 procent. När livet känns tufft behöver man mycket stöttning. Ni som känner någon som råkat ut för hemskheter: våga höra av er, man behöver inte vara rädd för att säga fel saker.
Carola och Tina har kommit varandra närmare trots ålderskillnaden på tio år. Förlusten har förändrat deras sätt att se på livet.
– Jag tar inget för givet. Man ska vara rädd om varandra och ta vara på de små glädjeämnen man kan få, säger Tina.
– Jag försöker tänka på vad som är viktigt. Varför lägga energi på att vara negativ? säger Carola.
Hon pekar på sina skor i hallen som ser ut som skodon gör efter en vinter: lite slitna och grådammiga.
– De hade Susanne fixat och putsat upp. Hon jobbade under många år på Skoboo i Ullared och jag behövde aldrig fixa med det själv.
Hon var morgontrött, Susanne, det gick inte att prata med henne innan hon fått en kaffe med två sockerbitar i. Tina och Carola gestikulerar hur den spretande kalufsen såg ut, och berättar om hennes härliga skratt och att hon inte alltid var så bra på att passa tider.
– När man ringde kunde hon säga till Tomas ”säg att jag precis åkt” fast hon fortfarande var kvar hemma, minns Carola och ler.
Avslutet kommer aldrig. Däremot har de lärt sig att leva med sorgen över att Susanne inte får vara med dem i deras upplevelser.
Mannen som dömdes för dubbelmordet i Mårdaklev är i dag 34 år. Påföljden blev sluten rättspsykiatrisk vård men han har sedan en längre tid mycket omfattande friförmåner och bor i egen lägenhet.
– Rättssamhället är bra skevt. Människor som begår hemska brott på grund av sjukdom och blir friskförklarade bör väl få avtjäna sitt straff? säger Tina och Carola Packendorff.
Avslutet kommer aldrig. I mitten av mars var det tio år sedan Tina och Carola Packendorffs syster Susanne mördades brutalt på sin arbetsplats i Mårdaklev. Längtan efter deras mellansyster är i allra högsta grad levande. Bild: Håkan Johansson
Kraschade bilen. Gärningsmannen ringde polisen efter knivdådet och voltade samtidigt med den bil han tagit vid utredningshemmet.Bild: Ola Folkesson/Arkiv
Ur Hallandsposten 15 och 16 mars 2004.
Nära systerskap. Systrarna Packendorff hade tät kontakt med varandra. Spralliga, spontana Susanne var alltid mån om de andra och att hjälpa till. Tina berättar att hon och Susanne var tvillingsjälar och gjorde allt tillsammans. Det var spontana fikastunder med barnen, gemensamma semestrar och utflykter och telefonsamtal flera gånger om dagen. Det var heller aldrig någon tvekan om att de skulle ha dubbelbröllop när de gifte sig 2002. Tystnaden och saknaden efter Susanne är gränslös.
• I gryningen söndag 14 mars 2004 mördade en då 24-årig man från Svenljunga 33-åriga tvåbarnsmamman Susanne Packendorff från Ätran och en 16-årig flicka samt skadade en 15-årig flicka svårt.
• Den tragiska händelsen inträffade på det privatägda utredningshemmet Phoenix-Ätradalen mitt i Mårdaklev. En verksamhet för unga flickor från hela Sverige med olika sociala problem och i behov av stöd och hjälp.
• Gärningsmannen arbetade som utredningsassistent och tog sig in på hemmet med hjälp av sina egna nycklar.
• Den aktuella natten var enbart flickorna och Susanne på hemmet. Mannen utdelade över 100 knivhugg mot dem. Polisen hittade blodspår på flera ställen.
• Mannen hade fått hjälp med sin anställning av en nära anhörig som hade en chefsposition på behandlingshemmet, trots att han redan då mådde psykiskt dåligt, led av återkommande depressioner och hade intresse för seriemördare.
•Mannen uppgav i polisförhör och i rätten att den aztekiska dödsguden Mictian beordrat honom att döda.
• Mannen dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård med utskrivningsprövning. I flera domar har chefsöverläkaren på Rättpsykiatriska regionkliniken i Växjö yrkat på att den rättpsykiatriska vården av mannen ska upphöra, vilket både åklagaren och Socialstyrelsens rättsliga råd motsatt sig.
