Pressfriheten berör alla medborgare och en fri granskande journalistik är en viktig del av det demokratiska bygget i Halland, Sverige och världen.
Organisationen Reportrar utan gränser sammanställer varje år något som kallas Pressfrihetsindex. Det är ofta en dyster läsning. 180 länder ingår i undersökningen och den fria oberoende journalistiken är hotad på många håll i världen. Politiska, sociala och tekniska förändringar gör att det ser sämre ut än på länge. Sverige återtog i år sin tredjeplats i världen och vi befinner oss fortfarande, tillsammans med Norge och Danmark, i topp.
På andra håll i världen ser det betydligt värre ut. Allra värst är läget i talibanstyrda Afghanistan, i Syrien samt i Eritrea som ligger sist på plats 180 – och där den svenske medborgaren Dawit Isaak sitter fängslad sedan 2001.
Ryssland, som fortsätter sitt krig i Ukraina, har satt i system att fängsla journalister som uttrycker minsta kritik och i Gaza har många journalister dödats sedan kriget mellan Hamas och Israel inleddes den 7 oktober förra året. Alldeles för ofta kan vi läsa om mexikanska reportrar som brutalt mördats för att de bevakar de kriminella gängen. I USA, där en ny president ska väljas i november, kandiderar Donald Trump – som enligt The Washington Post missledde eller ljög för media 30 573 gånger under sin förra period som president.
Upptill allt det här, måste vi dagligen hantera ”fake news”, AI-manipulerade filmer och klipp samt digitala påverkanskampanjer.
Ju snabbare allt går desto viktigare blir det att medborgarna kan lita på oss som förmedlar nyheterna. Sällan har det varit så viktigt som i dag att säkerställa att journalistik är fri och oberoende.
Alla ni som prenumererar på en tidning, Hallandsposten eller vilken tidning som helst, bidrar i förlängningen till en bättre fungerande demokrati. För det säger jag och mina kolleger: tack!
Ni är med och finansierar den fria journalistik som HP och andra tidningar levererar varje dag, året runt. Det är det som gör att vi kan ha journalister som gräver fram dolda dokument, ställer politiker till svars, granskar vallöften och berättar om allt som händer på just din gata.
Även om situationen för svenska journalister är förhållandevis bra så är det långt ifrån problemfritt. Reportrar på Hallandsposten och runt om i landet får allt oftare hot och hat via mejl eller telefon. Några minuter efter att jag tillträdde som chefredaktör trillade de första hat-breven in i mejlboxen. Dels för att jag jobbar på Hallandsposten, dels för det faktum att jag är journalist.
Värre är det för reportrarna – och då framför allt unga kvinnor som är extra utsatta för nedsättande kommentarer. En undersökning från JMG, som visserligen har några år på nacken, visar att 30 procent av alla journalister mottagit hot om våld i sitt yrkesutövande och 70 procent fått kränkande kommentarer som gäller den journalistiska kompetensen. Det har sannolikt inte blivit bättre på sistone, är min känsla.
I många fall är hatarna missnöjda med att vi skriver för mycket - och lika ofta får vi ilskna mejl för att vi inte berättar tillräckligt, att vi “undanhåller sanningen”.
Ofta får vi höra att vi ljuger eller går någon annans ärenden, alternativt ägnar oss åt “fake news”. Så är det naturligtvis inte: det är ingen utomstående som bestämmer vad som ska stå i Hallandsposten eller vilken journalistik som ska bedrivas. Det avgör jag som chefredaktör och ansvarig utgivare tillsammans med redaktionen.
Det händer såklart ibland att vi gör fel, och då får berättigad kritik, men det är en annan sak. Blir det fel försöker vi, och andra seriösa medier, ta ansvar, göra rättelser – och bättra oss.
Även om allt detta sammantaget kan låta dystert så är det för det mesta väldigt kul och meningsfullt att vara journalist. Vi är ett 30-tal journalister på Hallandsposten som tack vare alla er läsare kan jobba med att förmedla allt som händer i Halmstad, Laholm och Hylte – varje dag, året runt.
Journalister och prenumeranter har tillsammans gjort detta möjligt sedan år 1850 – vi på redaktionen hoppas kunna fortsätta göra det länge till. Jag har skrivit det förut, men upprepar det igen: inga läsare, ingen tidning. Så enkelt är det.
