I våra dagar är det svårt att föreställa sig vilken beundran och fascination folk i flygets barndom kände för piloter – eller aviatörer, som de ursprungligen kallades.
Men när man sätter sig in i berättelsen om en av landets flygpionjärer, Gustaf von Segebaden – som föddes på Fjelldalens slott utanför Halmstad i januari 1890 och sedan mars 1921 ligger begravd i Harplinge – får man i alla fall ett hum om det.
Ta bara en sådan sak som att hans lik efter haveriet i Oslo fick en egen, vitmålad och kransdekorerad järnvägsvagn, för transporten tillbaka till Sverige.
Och att nyheter kring hans död och begravning placerades högst upp på Hallandspostens förstasida fyra dagar under en och samma vecka.
Kungliga kondoleanser
Eller att såväl det svenska som det norska kungahuset skickade kondoleanser.
Samt att Svensk Bio filmade processionen när hans kista fördes med häst och vagn till Harplinge kyrka, så att journalfilmen kunde visas runt om i landet veckan efter.
Men innan vi kommer fram till hans stora minnessten i Norge och låten ”Loytnant von Segebadens fly”, som en norsk rockgrupp precis gjort – och berättar storyn om den 13-årige pojken som blev traumatiserad efter att ha bevittnat dödskraschen – tar vi så klart allt från början.
Och vi börjar just på Fjelldalens slott.
Vi tas emot av Gustafs lillebror Bertils barnbarn, Dag von Segebaden, som driver slottet ihop med sin fru Ann.
Pojkrummet är kvar
– Här har vi hans pojkrum, berättar Dag när vi traskat två trappor upp i den 1 350 kvadratmeter stora byggnaden.
På väggen hänger flera porträtt av Gustaf. På ett, under hans gevär, har han en massa skyttemedaljer. På ett annat är han iklädd officersuniform.
Tyska ess som idoler
– De där fotografierna föreställer hans idoler, förklarar Dag och pekar på de preussiska flygarna Oswald Boelcke och Manfred von Richthofen, den sistnämnde mer känd som Röde baronen. Dessa tyskar lyckades skjuta ner 40 respektive 80 motståndarplan under första världskriget, innan de själva dog i strid.
Medan Ann och Dag bjuder på fika läser vi igenom såväl gamla exemplar av Hallandsposten som minnesanteckningar som Gustafs bror Ragnar skrev ner 1970.
Av dessa kan vi utläsa att Gustaf tog studentexamen vid Halmstads läroverk 1908, för att direkt därefter ge sig in på den militära banan. 1910 var han färdig officer vid Livregementets husarer i Skövde.
Kallades Gösta
– Jag har fått höra många historier om Gustaf under min uppväxt, men man har då alltid pratat om honom som Gösta för att kunna skilja honom åt från sin far – som ju även han hette Gustaf, säger Dag och berättar att hans omtalade släkting bland annat blev känd som en av Sveriges mest framgångsrika kapplöpningsryttare.
Men trots att Gustaf var arméofficer fastnade han tidigt för flygandets konst. Han påverkades bland annat av att ha bevittnat de första flygningarna i Halmstad, som skedde 1912 och 1913. I de fallen startade och landade planen intill Galgberget, på I 16:s övningsfält vid skjutbanan.
Lärde sig flyga i England
Problemet för Gustaf var dock att det då fanns så få svenskar som kunde något om hur man flyger. Sverige fick sin första aviatör 1910 och den andre 1911.
Gustaf reste därför till England för att utbilda sig till flygare 1913. Vid återkomsten till Sverige fick han svenskt aviatördiplom nummer 16 utfärdat till sig av Svenska Aeronautiska Sällskapet.
1914 – samma år som första världskriget bröt ut och involverade de flesta länderna i Europa, men där de skandinaviska stod utanför – utnämndes Gustaf till löjtnant.
Under det ohyggliga världskriget stupade miljoner på slagfält och i skyttegravar, men det var också en tid där man började använda sig av flygplan i militära syften. Först handlade det om spaningsflyg – och efter hand fälldes också bomber i mindre skala – men framför allt blev det ett genombrott för små, så kallade jaktplan som skulle skjuta ner fiendens plan eller spaningsballonger.
Blev arméflygare
Efter kriget blev Gustaf en av dem som drev på för att Sverige skulle skaffa ett flygvapen, så som Storbritannien gjort med sitt RAF.
Inte förrän 1926 fick Sverige ett självständigt flygvapen, men sedan 1913 hade armén viss flygverksamhet på Malmen utanför Linköping.
Gustaf blev tidigt en av flygarna där, men under de första åren fanns det inte några stridsflygplan att försvara landet med, bara övningsplan.
Efter att det tyska flygaresset Hermann Göring (senare befälhavare för Luftwaffe och Hitlers ställföreträdare) varit på Malmen 1919 och demonstrerat ett av tyskarnas plan från kriget, en Fokker D VII, köptes i alla fall det exemplaret till arméflyget. Gustaf slog senare svenskt höjdrekord med det när han i juni 1920 lyckades stiga 6 900 meter upp i luften på 48 minuter.
– Vad jag förstått låg de ofta på gränsen när de pressade sina plan till det yttersta, konstaterar Dag.
Överlevde flera haverier
En titt i haveriarkiven visar att Gustaf till en början hade turen på sin sida. I juni 1919 var han med om ett haveri. Han flög då ett stort, tyskt bombplan som byggts om till passagerarplan – och drabbades av isbildning i förgasaren. Trots att planet hamnade med nosen i marken överlevde både han och de tre andra ombord eftersom det inte hann så högt upp i luften.
I september samma år var det dags igen. Gustaf var då med om en krasch med ett tvåsitsigt spaningsplan, efter att ha fått motorstopp i starten – men båda ombord klarade sig.
Landets första jaktplan
Till sist fick i alla fall Sverige sina 20 första jaktplan. De köptes in med hjälp av gåvor och transporterades i augusti 1920 till Malmen per järnväg. Det handlade om så kallade Phönixjagare, biplan från Österrike. Passande nog fick de beteckningen J1, enligt ett system som senare följts av bland annat J29 Tunnan och J35 Draken.
Den första J1:an som kom fram provflögs av Gustaf von Segebaden, som var chefspilot vid det så kallade Flygkompaniets jagaravdelning – med uppgift att bygga upp ett svenskt jaktflyg.
Olycksplanet
Han var välbekant med flygplanstypen eftersom en begagnad sådan redan tidigare köpts in och mer eller mindre blivit hans personliga plan. Denna ”Ur–Phönix” hade siffrorna 935 på sidan av flygplanskroppen – och var det olycksplan som Gustaf senare förolyckades i när vingarna bröts av.
Olyckan inträffade söndagen den 6 mars 1921 på flygfältet Bygdö, på en halvö i västra utkanten av Oslo – eller Kristiania, som staden hette på den tiden.
Hallandspostens förstasida dagen efter toppades med rubriken ”Den djärve Hallandsflygaren von Segebaden förolyckad”.
I februari det året hade Gustaf gjort en del flyguppvisningar, arrangerade av Svenska Aeronautiska Sällskapet, som givit honom epitetet ”Skandinaviens främste flygare”. Efter detta tackade han och några av hans kolleger från arméflyget ja till en inbjudan till flygtävlingar i Norge.
Första tävlingsdagen, den 4 mars, handlade om distansflygning. Snöovädret gjorde att flera deltagare tvingades bryta, men Gustaf lyckades fullfölja som tvåa efter en norrman.
Segerpokal blev dopfunt
Andra tävlingsdagen fortsatte med så kallad triangelflygning – och den här gången vann Gustaf. I hård storm höll han sig i luften i åtta timmar, och med tanke på att flygarna satt i öppen sittbrunn måste det ha varit kallt.
– Pokalen som han vann är inte särskilt snygg, men den har alltid betytt mycket för släkten, säger Dag och låter oss känna på den silvriga bjässen.
– Alla barn på slottet har döpts i den, även jag.
Tredje tävlingsdagen skulle avslutas med konstflygning inför 25 000 åskådare. Ovanför den hänförda storpubliken visade Gustaf upp alla möjliga former av luftakrobatik. Det ska ha rört sig om allt från rollar och uppåt 20 loopingar till Immelmann–sväng och spinning.
Ingen etisk hänsyn
”Plötsligt, i det han skulle göra en stark sväng på 300 meters höjd, ser man båda högervingarna bräckas av uppåt, och som en vingskjuten fågel störtar flygaren till jorden”, står det i Hallandspostens referat från den 7 mars 1921.
”Ett väldigt brak hördes, och ånga och rök stiger upp från den förstörda maskinen. Det blir oreda bland åskådarna. Kvinnorna gråta och vända sig bort. Kraftiga män svimma”, fortsätter texten dramatiskt.
Hallandspostens rapportör ska ha varit framme vid det havererade planet direkt efter kraschen. Som journalist ett sekel senare kan man direkt vid rubriken ”Flygaren lemlästades till oigenkänlighet” konstatera att tidningar på den tiden inte tog samma etiska hänsyn som medier gör i dag.
Låg den döde flygaren med oigenkänligt ansikte och med ett gapande sår i underlivet.
Ännu värre detaljer följer i artikeln:
”Det var en hemsk syn. Mitt ibland ruinerna av den fullständigt förstörda maskinen och rykande motordelar låg den döde flygaren med oigenkänligt ansikte och med ett gapande sår i underlivet. Ratten, som rivits loss, höll han ännu krampaktigt fast, som om han in i det sista hade ansträngt sig att få maskinen på rätt köl.”
Bland åskådarna stod 13-årige Trygve Ingebretsen, som fått följa med sin far.
– Som tur var kraschade inte planet i publikhavet, annars hade det blivit en ännu större katastrof, berättar Trygves son Trond Ingebretsen när HP får tag på honom över telefon.
Gång på gång, fram till sin död, fick jag höra honom berätta om den fasansfulla söndagen.
HP:s referat, där det står att maskinen störtade ”endast en 15 till 20 meter från den församlade människomassan”, ger honom rätt.
– För min far blev det en chock som på något sätt traumatiserade honom för resten av livet. Gång på gång, fram till sin död, fick jag höra honom berätta om den fasansfulla söndagen då han var på flyguppvisning, säger Trond.
Flög aldrig efter chocken
Trygve Ingebretsen blev en känd elitidrottsman i Norge, som tävlade i såväl längdåkning på skidor som i fotboll.
– Men han satte sig aldrig i ett flygplan efter det han sett som 13-åring, förklarar Trond, som är rockmusiker och sångare.
I mitten av 1970-talet bildade Trond gruppen Bjölsen Valsemölle, som gett ut ett dussin album och bland annat uppträtt med Mikael Wiehe efter att Trond skrivit en låt ihop med honom. Gruppens mest kända låt, Vålerenga Kjerke, handlar om en kyrkobrand och brukar sjungas av supportrarna till fotbollslaget Vålerenga.
Frågan är nu om den nya låten, ”Loytnant von Segebadens fly”, kan bli ännu mer känd.
– När jag förra året kom på att det snart gått 100 år sedan flygolyckan som far alltid pratade om, började jag fundera på att skriva text och musik om det som hände, berättar Trond.
Spelade in video
Nu när låten är klar har de även spelat in en video till den, där man bland annat ser den stora minnessten som är rest vid den militära flygbasen Kjeller i närheten av Lilleström – som även Dag och Ann von Segebaden har besökt.
Härom dagen gjorde norsk tv ett inslag om låten och historien bakom. I videon får Trond ”spela” Gustaf när han flyger med i en gammal dubbeldäckare.
– Till skillnad från min far har jag flugit en del, men aldrig tidigare i ett öppet plan av trä och duk, säger han.
Kännbar flygtur
– Det här var en helt annan upplevelse än i stora trafikflygplan, som att man verkligen flyger på riktigt och känner det med hela kroppen. Jag fick i alla fall en glimt av hur det kan ha känts på Gustaf von Segebadens tid, säger Trond och berättar att flygningen blev extra kännbar eftersom det blåste rejält dagen de skulle filma.
Trond har läst igenom vad norska tidningar skrev om olyckan och sett journalfilmer som visar hur det hölls en minneshögtid – med Gustaf i en kista insvept i svenska flaggan – i Garnisonskyrkan på Akerhus fästning i Oslo.
På filmen syns hur kistan sedan förs med vagn genom den norska huvudstaden, där stora folkmassor samlas längs vägen. På järnvägsstationen lastas den i en specialutsmyckad vagn för transport till Sverige och Harplinge.
Även i HP toppades förstasidan med rubriken ”Stora hedersbetygelser visas den döde”.
– Dagen då han skulle begravas, fredagen den 11 mars, utgick processionen från Fjelldalen, säger Dag, som citerar det som Ragnar von Segebaden skrivit ner.
Knäckte mamma Beda
I denna skrift kan man läsa hur knäckt mamma Beda var över att hennes förstfödde dött redan som 31-åring. Tidigare hade hon mist en dotter i barnsäng och en dotter som 12-åring i spanska sjukan.
– I samband med begravningen hade hon fullt upp eftersom alla skulle bjudas på mat på slottet efteråt. Och tiden därefter skulle hon skriva en massa tackbrev till alla som sänt kransar och kondoleanser, läser Dag ur Ragnars minnesskrift.
”Sörjde sig till döds”
Men bara tre veckor efter begravningen avled Beda, och efter ytterligare tre månader avled hennes make Gustaf, trots att båda endast var i 60-årsåldern.
– Det sägs att de sörjde sig till döds, förklarar Dag.
Enligt vad brodern Ragnar von Segebaden har nedtecknat var det förmodligen för att Gustaf var så medveten om riskerna som han förblev ogift och inte skaffade familj.
Själva begravningsföljet finns att se på journalfilm. Där syns hur ett långt tåg av människor följer kistan genom allén framför slottet, längs den smala grusvägen till Harplinge kyrka.
Pluton från I 16
I täten går en militär orkester, följd av en pluton från Hallands regemente, och därefter en massa dignitärer.
HP:s förstasida toppades dagen efter med rubriken ”Harplinge församling i sorgedräkt”.
I referatet står teatraliskt om hur ”Sveriges hopp inom dess modernaste vapen” gjorde ”sin sista färd, resan till skuggornas land”.
Satt i trapporna
I samma stil skriver reportern om hur ”alla beklagade att ett liv släckts, just som det stod i sin mest livskraftiga utveckling, medan den dådkraftige och käcke officeren, som vunnit hela traktens sympati, var på väg att slå ett slag för sitt land och sin hembygd.”
Av texten framgår att det var så fullt i Harplinge kyrka att folk till och med satt i trapporna upp till läktaren.
Prästen ska vid kistan bland annat ha sagt:
”Det talas om att högmod skulle bidragit till hans snara död. Därom kunna vi icke döma. Vi kunna blott konstatera, att han gick till sitt verk med allvarligt uppsåt och att en verklig stridsmans hjältemod bodde i hans själ”.
Det oerhört detaljerade referatet, där det återges vad som stod på varje krans och exakt vilka verser av vilka psalmer som spelades, avslutas med att berätta att begravningen filmades av Svensk Bio.
QR-kod vid graven
Ett sekel senare åker vi samma väg som på stumfilmen, från Fjelldalen till kyrkan, tillsammans med Dag och Ann von Segebaden. Intill graven har Svenska Kyrkan satt upp en skylt med en QR-kod, som man kan skanna av med mobilen för att höra en liten berättelse om Gustaf von Segebaden – eller ”Gösta” som Dag säger.
– Jag såg faktiskt Göstas kista när graven grävdes upp 2013 inför min pappa Bengts begravning. Det var en imponerande gedigen kista i zink med en massa beslag, som var helt intakt efter alla år i jorden, säger Dag och berättar att hans fars kista ställdes ovanpå den berömde flygarens.
Sjätte generationen tar över
Närmast ska familjegraven få en ansiktslyftning med kantsten i granit och singel ovanpå.
– Men snart får vår son Ludwig föra berättelsen om flygaren vidare, när han tar över som slottets sjätte generation von Segebaden, säger Dag när vi skiljs åt.