PFAS har funnits i dricksvattnet betydligt längre än vad de flesta tror. Det visar Hallandspostens granskning. De giftiga ämnena lagras i kroppen – och att få i sig höga halter under lång tid kan få allvarliga konsekvenser för hälsan. Genom att gå bakåt i tiden kan vi visa att många Halmstadbor har haft betydligt mer PFAS i sitt kranvatten än vad som i dag anses okej för hälsan.
En av de värsta svenska giftskandalerna i modern tid handlar om PFAS. I den lilla orten Kallinge i Blekinge fick 5 000 personer sitt kommunala dricksvatten förgiftat. Några av de drabbade bildade en förening för att driva frågan om skadestånd och vård.
Då, 2015, var en person i styrelsen sjuk. I dag har samtliga i styrelsen drabbats av olika sorters cancer och sköldkörtelsjukdomar. Strax före jul gick Högsta domstolen på föreningens linje och slog fast att förhöjda halter av PFAS i blodet kan räknas som personskada.
Brandövningsplatsen, där brandskum med PFAS användes, på F17 i Kallinge. Bild: Johan Nilsson/TT
I Kallinge förorenades dricksvattnet av PFAS från brandskum som hade använts i försvarets övningar. PFAS är effektivt i släckskum och gör att elden snabbt kvävs. När man övar på att släcka flygbränsle går det åt stora mängder skum – och så småningom trängde PFAS-ämnena ner i grundvattnet och förgiftade det.
Kallinge skulle lika gärna kunnat vara Halmstad.
Även här har Försvarsmakten använt PFAS-skum i sina släckövningar. Under lång tid har all deras övning av räddningstjänst på flygplats varit förlagd till Halmstad.
När Hallandsposten kontaktar Försvarsmakten för att få veta ungefär när man började öva med PFAS-haltigt brandskum här, kopplas vi till avdelningschefen John Hamnert.
– Det är rimligt att anta att brandskum med PFAS har använts i Halmstad sedan mitten av 1980-talet, säger han.
Vid släckningsövningar går det åt stora mängder skum. (Bilden är inte från Halmstad.) Bild: Christina Blom
Även i Halmstad trängde PFAS-ämnena ner i jorden och nådde grundvattnet. Så småningom hamnade de i Galgbergets vattentäkt, en av flera täkter som Halmstadborna får sitt dricksvatten från. Halterna har aldrig varit i närheten av Kallinges skyhöga nivåer, men räknas ändå till de högsta i landet.
Förstod inte allvaret
De höga halterna av PFAS i grundvattnet på Galgberget upptäcktes 2009 – alltså mer än 20 år efter det att militären började öva med PFAS-skum i Halmstad. Brunnarna vid vattenverket på Mickedala var hårdast drabbade, men så småningom skulle även Blå Källan (brunnen som förser sjukhuset i Halmstad med vatten) och Byaledets vattenverk nära centrum visa sig vara förorenade.
Till en början verkade ingen på kommunens miljöförvaltning riktigt förstå allvaret. I en utredning från Regeringskansliet som Hallandsposten läst, står det att trots att förvaltningen fick del av informationen om PFAS i grundvattnet, så fördes den inte vidare till dem som var ansvariga för kontrollen av dricksvattnet.
Mellan 2010 och 2014 var nuvarande riksdagsledamoten Lars Püss (M) ordförande i det som då hette Halmstads miljö- och hälsoskyddsnämnd. Han minns situationen som besvärlig.
– Framför allt var osäkerhetsfaktorn hög. Det var väldigt svårt att få svar på hur farligt PFAS var och vad vi kunde göra åt saken när det nu visade sig finnas i dricksvattnet. Varken myndigheterna eller våra miljöinspektörer hade då några tydliga svar att ge.
Att det här inte var ämnen som skulle försvinna av sig självt, eller gå att koka bort, stod ändå klart.
– Miljöinspektörerna flaggade för det direkt. PFAS-ämnen hör inte hemma i vattnet vi dricker, det är en djävulsk sak att de hamnat där. Eftersom de kom från brandskummet insåg jag snart att det kunde handla om stora mängder – fast jag visste ju inte om, och hur, PFAS kunde påverka hälsan, säger Lars Püss.
Fick inga riktlinjer
Mattias Leijon är vd för Sydvatten, som producerar dricksvatten för en miljon invånare i västra Skåne. Mellan 2011och 2023 hade han flera höga chefsposter på Laholmsbuktens VA, LBVA, varav de sista tre åren som vd. Han berättar att det dröjde flera år efter upptäckten att grundvattnet vid Mickedalaverket var förorenat innan LBVA fick riktlinjer för hur de skulle hantera PFAS-problemen.
– Vi var snabba med att undersöka på en högre detaljnivå. Sedan tog det tid innan vi fick direktiv om vad vi skulle göra. Eftersom vi inte hade något att förhålla oss till fick vi helt enkelt själva skapa en strategi, berättar han.
Hur höga halter av PFAS som invånarna i Halmstad kan ha fått i sig genom åren – i synnerhet alla som bor nära Mickedala vattenverk – kan han inte svara på.
Frågan är om någon kan det?
Sänkt gränsvärde
När vi nystar vidare är det bra att ha koll på några siffror:
PFAS mäts i nanogram per liter (ng/l). Nyligen sänktes gränsvärdet för hur mycket PFAS som får finnas i dricksvattnet när det når din kran. Det handlar om en kraftig åtstramning, från 90 till 4 ng/l. Kommunerna har dock fram till den 1 januari 2026 på sig att nå dit.
När Hallandsposten går tillbaka i tiden hittar vi dokument som visar att PFAS-halten i råvattnet i Galgbergstäkten har legat mellan 300 och 400 ng/l sedan man började mäta regelbundet 2012.
I ett annat dokument kan vi också utläsa att PFAS-halterna var ”höga” när föroreningarna i grundvattnet upptäcktes omkring 2009, när försvarets generalläkare slog larm. Vad Hallandsposten erfar är detta de tidigaste provtagningar som gjorts av grundvattnet i Halmstad – åtminstone vad som är offentligt. Tidigare än så var det nog få kommuner som visste att det över huvud taget kunde finnas PFAS i grundvattnet.
Decennier av osäkerhet
När vi försöker bena i hur mycket PFAS Halmstadborna kan ha fått i sig genom åren har vi alltså ett stort spann av osäkerhet. Det sträcker sig över drygt två decennier – från det att man började använda släckskum med PFAS i mitten av 1980-talet, fram tills man upptäckte de ”höga halterna” 2009.
Även om det tog ett antal år, från det att man började öva med PFAS-skum tills ämnena letade sig ner i dricksvattentäkten, är det troligt att föroreningarna redan hade funnits där en tid när de upptäcktes 2009. Formellt sett finns det alltså en risk att en del Halmstadbor kan ha fått dricksvatten med ganska höga PFAS-halter under ett tidsspann.
Här kan vi dock vara tacksamma över att bo i ett jordbrukslän. Redan 2003, alltså sex år innan det upptäcktes att grundvattnet var förorenat av PFAS, försågs den ena brunnen vid Mickedalaverket med ett kolfilter.
Skälet var att man ville rena vattnet från bekämpningsmedel innan det gick ut i dricksvattenledningarna. 2012 började man även rena vattnet från den andra brunnen vid Mickedala – och som av en lycklig slump renar kolfilter även för PFAS. Så sedan 2003 har vi rimligtvis inte fått i oss lika höga halter av de toxiska ämnena som vi annars kunde ha fått. Tack vare filtren minskar alltså tiden då vi haft ett dricksvatten som inte renats alls för PFAS.
Det här är typiskt för vatten som filtreras genom kolfilter.
Men det finns ett krux med kolfilter. Efter en tid blir de mättade och klarar inte längre av att rena vattnet. Då måste de bytas. Kolfiltren som används i vattenverken är så stora att de transporteras på lastbil och kostnaderna för filtren kan räknas i många miljoner över tid.
Halter över hundra
Eftersom filtren gradvis sätts igen varierar det kraftigt hur mycket PFAS som funnits kvar i dricksvattnet när det lämnat Mickedalaverket och skickats ut i ledningarna. Hallandsposten har lyckats få tillgång till PFAS-halterna i det utgående vattnet mellan 2014 och 2017.
Ibland har PFAS-halterna legat föredömligt låga, under 4 ng/l. Sedan har de stigit för att några månader senare ligga riktigt högt. Majoriteten av de 16 mättillfällen vi har fått ta del av visar på förhöjda värden. Vid 6 tillfällen har halterna legat över 100 ng/l. Högsta noteringen är från juni 2017, då utgående vatten hade en PFAS-halt på 160 ng/l.
– Det här är typiskt för vatten som filtreras genom kolfilter. Man ser att PFAS-halterna ökar när filtret börjar bli mättat, säger toxikolgen Mattias Öberg på Karolinska Institutet i Stockholm, som har forskat på PFAS i många år. Han var även engagerad som sakkunnig och expertvittne i PFAS-målet i Kallinge.
Bild: Privat.
Detta betyder dock inte att PFAS-halterna har varit så här höga när vattnet väl nått din kran. I Halmstad blandas nämligen vattnet från kommunens alla vattenverk i ledningarna, vilket är en ovanlig lösning. Det betyder att vi alla får en liten skvätt vatten från flera olika vattenverk när vi vrider på kranen hemma i köket. Men av LBVA:s kontroller vid kran kan man tydligt se att det finns mer PFAS i dricksvattnet om man bor nära verken som hämtar sitt vatten från den förorenade Galgbergstäkten, än om man bor på Öster.
Togs bort efter 14 år
För att vår hälsa inte ska påverkas är det viktigt att halterna av PFAS hålls låga i dricksvattnet. PFAS brukar kallas ”evighetskemikalier” eftersom de tar lång tid att bryta ner, både i naturen och i kroppen. Ämnena orsakar inte akuta hälsoproblem, men höga halter under lång tid kan skada hälsan. Då kan PFAS bland annat öka risken för vissa cancersjukdomar, ge försämrat antikroppssvar vid vaccinationer och leda till förhöjda kolesterolnivåer. PFAS binder till proteiner i blodet och levern, och när vi väl har ämnena i kroppen finns det nästan inget vi kan göra för att snabbare bli av med dem. De lämnar kroppen i långsam takt genom urin, avföring, amning och menstruationsblod.
Det man kan fundera över är vad som tar så lång tid i Halmstad?
Så sent som i oktober i fjol – alltså 14 år efter att det blev känt att Galgbergstäkten var förorenad av PFAS – togs Mickedala vattenverk ur drift som en ”försiktighetsåtgärd”.
Toxikologen Mattias Öberg tycker att kommunen kunde ha agerat tidigare.
När Mickedalaverket kopplades bort i oktober i fjol förväntade sig LBVA att PFAS-halterna snabbt skulle sjunka i dricksvattnet. Så har det inte blivit. LBVA:s senaste provtagning visar rent av att halterna i centrums dricksvattnet har ökat, från 7,9 ng/l i september i fjol, till 10 ng/l i januari.
Studie på fyra apor
LBVA:s styrelseordförande, Magnus Rindom (S), tycker dock inte att man ska dra för stora växlar på det.
– Det kan ha flera skäl och PFAS-halterna är låga utifrån åtgärdsgränsen på 90 ng/l, säger han.
Men även om PFAS-halter upp till 90 ng/l fortfarande är tillåtet under en övergångsperiod, så är det i verkligheten ett förlegat mått, berättar toxikologen Mattias Öberg.
– Rent vetenskapligt övergavs det för länge sedan.
Han förklarar att gränsvärdet 90 kommer från en studie som är gjord av kemikalieindustrin. Den bygger på en skakig uträkning av hur mycket PFAS fyra apor kunde få i sig utan att bli sjuka.
– Det här underlaget är förstås alldeles för klent för att ligga till grund för ett gränsvärde – och i dag finns det betydligt bättre studier att luta sig mot.
Mattias Öberg välkomnar gränsvärdet på 4 ng/l som han beskriver som ”rimligt”. Men han tycker inte att Halmstads politiker bör vänta till 2026 med att nå dit.
– Det är bättre att se till att hamna under fyra så snart som möjligt och inte vänta tills högre halter blir olagliga, säger han.
I nästa del: Hallandsposten har låtit analysera dricksvattnet hos familjer i olika stadsdelar. Resultatet förbluffar – i ett område bör en ettåring inte dricka mer än en deciliter vatten om dagen.
Detta är PFAS
• PFAS är ett samlingsnamn för tusentals ämnen som människan har skapat. PFAS finns alltså inte naturligt i naturen. Många PFAS-ämnen har framställts för att stöta bort vatten, smuts och fett. De används i alltifrån stekpannor, hygienartiklar och impregnering av textilier, till bekämpningsmedel och brandskum.
• PFAS kallas ”evighetskemikalier” eftersom de bryts ner extremt långsamt eller inte alls. De är vitt spridda i miljön och nästan alla människor på jorden har PFAS i kroppen i någon grad.
• PFAS orsakar inte akuta hälsoproblem, men anses kunna skada hälsan långsiktigt. Därför har Livsmedelsverket beslutat att halterna i dricksvattnet inte får vara högre än fyra nanogram per liter. Senast i januari 2026 ska kommunerna se till att ha nått dit.
