Oppositionen använder på ett ovärdigt sätt tsunamikatastrofen till partipolitiskt käbbel. Det menar den socialdemokratiska riksdagsledamoten Majléne Westerlund Panke på HP-läsaren (1/2). Den illa spelade indignationen i hennes artikel vore så mycket trovärdigare om den inte själv var ett uttryck för samma käbbel.
Som journalist på Svenska Dagbladet och som pressekreterare bland annat i ja-sidan under eurokampanjen, har jag jobbat i närheten av det socialdemokratiska propagandamaskineriet. Och jag har lärt mig att det i alla fall finns en krismanual som är rejält genomtänkt – den om sossemaskineriets strategi när den egna maktposition står på spel. Allt följer samma välregisserade mönster; Göran Perssons fega utskällning av sina underordnade, Mona Sahlins påhopp på kraftbolagen när de har visat sig betydligt mer handlingskraftiga än regeringen i ett krisläge, Marita Ulvskogs principiellt relevanta men i sammanhanget helt aparta utbrott mot kungen (snacka om politiskt käbbel vid fel tidpunkt), en mallig Göran Perssons pinsamma mobbning av Lars Leijonborg i riksdagens första partiledardebatt efter katastrofen och nu Majléne Westerlund Pankes insändare. Det handlar om att avleda uppmärksamhet, skylla ifrån sig och vända fokus från den egna inkompetensen till motståndarnas inkompetens. Som den partigängare hon är drar Westerlund Panke troget sitt strå till stacken på lokal nivå. Och det är ovärdigt.
Westerlund Panke menar att oppositionen försöker utmåla Göran Persson som maktfullkomlig. Det är snarare tvärtom. Göran Persson har visat att han är maktofullkomlig. Och ingen förklarade det bättre än han själv när han klagade på de uteblivna faxen från UD. Han såg nyhetssändning efter nyhetssändning berätta att en fruktansvärd katastrof hade inträffat, men han tog inga egna initiativ eftersom han inte hade fått något fax. En sådan statsminister har visat att han är förbi som politisk ledargestalt. Det är inte säkert att oppositionen hade hanterat katastrofen bättre, men nu är det trots allt Göran Persson som är statsminister.
När statsministern begår misstag är det faktiskt oppositionens plikt att upplysa om det. Lojal tystnad och feghet förhindrar inte att samma misstag upprepas i framtiden. Och det är knappast ett värdigare agerande mot offren i denna fruktansvärda katastrof.
