– Nu mår jag bra igen. Men det hade tagit mycket längre tid om jag inte hade sökt professionell hjälp, säger Jessica Segerberg när vi på måndagen ses i ett regnigt Stockholm i korsningen Drottninggatan-Kungsgatan.
På fredagseftermiddagen den 7 april i fjol satt hon och fikade med sin bror Chrille tio meter härifrån när det plötsligt började rusa förbi skrikande människor utanför kaféfönstret.
Jessica sprang ut och förstod först inte vad hon såg och hörde: en människa utan underkropp och en annan som fick hjärt-lungräddning, samtidigt som gatorna ekade av skrik: 'han kommer tillbaka'.
Sprang genom Stockholm i kaos
Genom ett Stockholm i kaos sprang syskonen till hennes sambos arbetsplats vid Mariatorget där de satt i några timmar innan de promenerade hem till sin lägenhet vid Telefonplan.
Jessica är frilansfotograf och på måndagen skulle hon jobba, trodde hon.
– Jag var på väg med tunnelbanan när den stannade för att det skulle hållas en tyst minut. Jag bröt ihop totalt och stod och hulkade vid dörrarna, på Liljeholmens station.
Men hon åkte vidare till arbetsplatsen där en person skulle fotograferas.
– Jag blir stående utanför dörren och bara gråter. Jag ringer min mamma och frågar 'kan man ställa in ett jobb för att man bara gråter?'. Hon svarar 'klart du kan' och sedan jobbar jag inte på flera veckor.
"Andra har det värre"
Jessica Segerberg har tidigare jobbat på GP och vi träffade henne hemma hos henne och sambon två dagar efter terrordådet. Hon kände sig då fortfarande skärrad men tyckte inte att hon hade "rätt" att söka hjälp eftersom hon inte varit i direkt livsfara och andra människor "sett så mycket värre saker än jag".
– Sedan var jag i två veckor rädd hela tiden: för folksamlingar, för 'skumma personer' och väskor i tunnelbanan och för sirener. Jag såg en stor hund som låg ned och fick för mig att det var en kropp och kände instinktivt att jag ville springa. Det var en ny och skrämmande upplevelse att gå omkring med hög puls och vara rädd.
Detta, och vänners påstötningar, gjorde att hon tog kontakt med en terapeut på en ungdomsmottagning och sedan fram till i somras gick hos en psykolog.
– Det var extremt skönt att få träffa dessa professionella människor som sa 'du har ju sett något fruktansvärt'. De utgick från min situation och resonerade inte som jag själv gjorde – att så många andra hade drabbats så mycket värre än jag.
Fram till i juni undvek Jessica Segerberg korsningen. Först då kände hon sig stark nog att återse den.
– Jag är ju fotograf, så jag tog en bild. Det var fint solljus på övergångsstället. Jag stod och tittade en stund och kom fram till att det är inte platsen som är skrämmande, det är minnet.
Vill gå på ettårs-manifestation
Den stora, kärleksfulla samlingen på Sergels torg några dagar efter dådet kunde Jessica inte gå på. Hon var då fortfarande allt för rädd för folksamlingar.
– Men blir det någon manifestation på ettårsdagen så skall jag absolut gå på den, även om det säkert kommer att kännas svårt.
Jessica Segerberg har inga planer på att närvara vid rättegången och hon blir själv en smula förvånad när hon kommer på att hon inte tänkt något på Rakhmat Akilov, mannen som erkänt att han körde lastbilen.
– Jag tänker så mycket på de människor jag såg på Drottninggatan. Att jag inte tänkt på honom kanske beror på att det skett så många liknande dåd ute i Europa. Han känns inte som en helt unik person utan som en av många liknande. Men visst skulle det vara intressant att få veta hur och när han blev extremist.
