Det är ett tilltufsat hemmalag på dekis som kliver in på Örjans vall efter tre ynka poäng av 21 möjliga sedan sommaruppehållet med 1–0-segern mot IFK Värnamo som enda undantaget i förlustfloden.
Med det och kusliga 5–16 i målskillnad därtill är HBK sämst av alla med just IFK Värnamo på fem och Kalmar FF på sex poäng strax ovanför som förvandlat mittenlaget HBK till ett bottengäng.
Så förlust och det är kris på riktigt. Seger och branden släcks om än tillfälligt för laget har efter 19 omgångar fyra poäng färre jämfört med samma omgång i fjol, 21 mot 25.
Samtidigt har flera av bottenkonkurrenterna agerat och då inte enbart på spelarsidan.
Nästjumbon Kalmar FF valde en intern lösning när den tidigare spelaren Stefan Larsson tog över efter Henrik Jensen som blev assisterande tränare i Burnley.
IFK Göteborg hämtade in Stefan Billborn och Joachim Björklund som ersättare för Jens Askou som i stället blev assisterande tränare i Malmö FF:s Champions League-kvalmotståndare Sparta Prag.
Mikkjal Thomassen tog över i AIK när Henning Berg tvingades gå.
Och nu senast IFK Värnamo – bara två poäng före HBK på negativ kvalplats – blir spanjoren Ferran Sibila ny chefstränare efter Anes Mravac och Vedran Vucicevic, där jag förutsätter att en viss Jonas Thern också finns med i bakgrunden.
HBK är, av tradition, en klubb som, vad gäller tränare, sällan agerar mitt under en säsong.
Men frågan är var smärtgränsen går? Hur mycket tålamod som supportrarna, sponsorerna och inte minst – styrelsen har om raset fortsätter?
Jag är normalt sett ingen vän av quick fix och desperata tränarbyten mitt under säsongen eftersom de sällan ger effekt.
Okej, Oscar Hiljemark som tog över efter Jimmy Thelin i Elfsborg blev en boost av sällan skådat slag som har förvandlat boråslaget till en segermaskin, både nationellt och internationellt, när man nu är på väg att kvalificera sig till Europa League.
Fast någon Larsson-effekt (Kalmar FF sex poäng) eller Billborn/Björklund-succé (IFK Göteborg sju poäng) är det hittills knappast tal om.
Men Magnus Haglund – som förlängde kontraktet till 2026 – är en luttrad man som, i denna resultatbaserade bransch, naturligtvis vet att den där gränsen går någonstans även i HBK och det annars krävs någon form av förändring eller förstärkning i staben. Han har haft kniven på strupen förut. Inte minst första året i Elfsborg 2004 när ett extra styrelsemöte med en punkt på agendan var inbokat efter matchen mot Örebro SK. Då stod laget inför nionde omgången fortfarande utan seger när bortalagets Mirza Jelecak i slutminuten före paus missade öppet mål från en meter och Elfsborg sedan vann matchen med 3–0.
Mötet ställdes in, Magnus fick vara kvar, Elfsborg blev nia för att två år senare ta SM-guld och sedan samla medaljer på hög.
Så i bland behöver skillnaden mellan succé och fiasko inte vara större än så.
Fast då krävs att alla drar åt samma håll och då måste herrar Haglund, Pelle Olsson och Lasse Jacobsson också lossa på handbromsen, släppa hästarna (spelarna) lösa och våga gå på offensiven eftersom den bakåtlutade hängsle- och livremsfotbollen uppenbarligen inte funkar. I synnerhet inte när laget ändå har släppt till flest målchanser, har släppt in fjärde flest mål och visat en total oförmåga att vända underlägen när fjolårets tendenser till ett eget spel är som bortblåsta och allt inte kan skyllas på Naeem Mohammeds långtidsskada.
Så vad finns då att förlora?
För på ett område har HBK agerat mer än någonsin; i transferfönstret.
Sex spelare ut varav Phil Ofosu-Ayeh, Amir Al-Ammari och Viktor Granath naturligtvis var de tyngsta förlusterna.
Men ersättarna såg väl så vassa ut.
På pappret...
Men effekten på planen väntar vi fortfarande på. Förutom det ena Elfsborgslånet, högerbacken/wingbacken André Boman har varken den finske landslagsmannen Niilo Mäenpää, det andra lånet från Elfsborg, Noah Söderberg, Blair Turgott eller Jesper Westermark kuggat i och blivit det som de är värvade som – förstärkningar. Medan Yannick Agnero inte ens har varit spelklar.
På måndag kliver HBK, som ett led i allsvenskans 100-årsfirande, in på Örjans vall i replika-tröjor från guldåret 1976 med tillhörande vita byxor och strumpor. Då, i ödesmatchen mot Västerås SK, är det hög tid att hylla klubbens historia och visa varför HBK en gång var en maktfaktor och tillhörde svensk fotbolls toppskikt.
Och det är inte med feglir.
LÄS MER:HBK-tröjor tog slut direkt – klubbens svar på kritiken
LÄS MER:Positivt besked för Baffoe inför HBK:s sexpoängsmatch: ”Inte här för att lulla”
LÄS MER:Wiedesheim Paul målskytt när HBK vann i Svenska cupen
