För när Sveriges damlandslag i fotboll i tisdags återigen kvitterade ut biljetterna till ett stort mästerskap, denna gång EM, var det på ett ödsligt Gamla Ullevi där segerjublet från laget studsade mellan tomma läktare.
Och det var Olivia Schough, Drängseredstjejen och tillika HP-Dribblern 2018, som visade vägen med sitt drömmål mot Island fram till 2–0. En snabb vrickning till höger skapade den lilla ytan och sedan – PANG! rakt upp i målvakten Sigurdardottis högra kryss.
Hon har gjort det förr.
Hon är den snabbaste målskytten genom tiderna i landslaget när hon i EM-kvalet mot Moldavien 2015 gjorde mål redan efter 16 sekunder.
Hon var den som med sitt 1–1-mål mot Holland i mars 2016 tog Sverige till OS i Rio de Janeiro senare samma år, där det så småningom blev ett sensationellt silver när endast Tyskland, vem annars..., i finalen lyckades stoppa svenskornas framfart.
Och nu alltså var det den 29-åriga halländskan, numera i Djurgården, som visade vägen till EM-slutspelet i England 2022.
Olivia personifierar också på många sätt det svenska landslaget. Så sent som i februari var hon, för första gången sedan hon kom med i landslaget 2013, var hon inte med i truppen till Algarve Cup. Petad.
– Så ledsen som jag var då, så lycklig som jag är nu, sa Olivia till Expressen efteråt Islandsmatchen.
För hon, liksom många andra, brann och brinner för att få dra på sig den gulblåa landslagsmunderingen och vara en i gänget. Även om hon var med i VM-truppen 2019 i Frankrike som tog brons fick hon inte särskilt mycket speltid. Men så inför höstens EM-kval öppnade sig möjligheterna igen. Spel från start i tre av de fyra senaste matcherna och mål i de två senaste, mot Lettland och Island.
Och nu blir det alltså EM-slutspel igen för Sverige – 2022 i stället för 2021 eftersom dam-EM, på grund av coronapandemin, tvingades flytta på sig ett år när herr-EM fick göra det.
Då är Olivia 31 år. Känner jag henne rätt kommer hon att göra allt för att vara med då också – ett EM i fotbollens hemland.
Och, måtte det bli så, ett EM med fullsatta läktare, sjungande fans på gatorna och den blågula väggen på läktarna. Just nu känns det som en slags science fiction, men dit är det ändå 20 månader.
Det gör också att Peter Gerhardsson också har tid på sig att utveckla och förfina det passningsorienterade, snabba spel som landslaget är på god väg sätta som han en gång formade BK Häcken med.
För i England har Sverige då ett uppdrag att uträtta; att vinna ett stort mästerskap. Blågult må genom åren ha tagit OS-silver, VM-silver, tre VM-brons, tre EM-silver och ett EM-brons. Men bara en gång har laget gått hela vägen; i EM-slutspelet 1984. Det är 36 år sedan!
Då stod slutspelet, efter kval, mellan fyra nationer(!) och dubbla finalmatcher mellan Sverige och England, där svenskorna efter 1–0 hemma och 0–1 borta vann på straffar sedan en viss Pia Sundhage avgjort till 4–3. Den gången var 2 585 personer på plats på Kenilworth Road i Luton, att jämföra med 57 900 på VM-finalen 2019 på Parc Olympique Lyonnais som fick se USA besegra Holland med 2–0. Det var då, i Frankrike med ett publiksnitt på 21 756 personer, som damfotbollen fick sitt stora genombrott.
Så visst har det hänt en del på senare år. Men ändå inte. För där det svenska herrlandslaget fick 100 miljoner kronor för sin EM-slutspelsplats får nu damerna – noll.
Hur försvarar gubbligan i Uefa och Fifa det?
