Här dog Jeanette
– vem är ansvarig?
Jeanette Bengtssons tragiska död i Turkiet har lämnat hennes familj med mängder av obesvarade frågor. Varför skrevs hon ut från sjukhuset så snart efter operationen? Hade hon överlevt annars? Kommer någon att ställas till svars eller ska Jeanette bara bli en i raden av dödsfall, kopplat till skönhetsturismen? HP reste till Istanbul för att söka svar.
Mörkret har redan lagt sig över mångmiljonstaden Istanbul när planet landar på flygplatsen Sabiha Gokcen. Tre månader tidigare gjorde Jeanette Bengtsson samma resa och blev då upphämtad av en limousine, som skönhetskliniken Estherian Clinic skickat.
HP:s team har fått förstärkning av Halmstadbon Fatma Hergül, som är auktoriserad tolk och uppvuxen i Istanbul. Hon visar sig bli en oumbärlig hjälp i ett land där få talar engelska och där man kan förlora jobbet om man pratar med en journalist.
Redan i hotellreceptionen småpratar hon med personalen på turkiska och nämner, liksom i förbifarten, att vi funderar på göra en skönhetsoperation. Det dröjer inte länge innan det dyker upp ett meddelande i Fatmas telefon från just Estherian Clinic, där en ”Nargis” presenterar sig som medicinsk rådgivare och erbjuder sin hjälp. Här försitter man uppenbarligen inga chanser att skaffa nya kunder.
Vi ska senare få veta att det även i Turkiet finns tydliga regler för hur hälso- och sjukvård får marknadsföras och att man exempelvis inte får försöka påverka enskilda patienter. Den aggressiva marknadsföringen gentemot utländska medborgare verkar däremot ha hamnat i en gråzon.
Aggressiv marknadsföring
Sedan tidigare vet vi att Turkiet utvecklats till ett av världens främsta resmål för så kallad ”hälsoturism” och att den omfattar såväl skönhetsoperationer som ”vanlig” sjukvård. Ändå är det svårt att låta bli att stirra på alla dess hälsoturister, som syns överallt i Istanbul. Som kvinnan på restaurangen som försöker dölja sin nyopererade näsa med en neddragen keps. Och de många unga män som har skallen täckt av små röda prickar efter en hårtransplantation.
Eftersom vi vet att Jeanette bokade sin operation hos Estherian Clinic, men i stället fick komma till ett privat sjukhus, bestämmer vi oss för att börja med att besöka detta, ”Atlas universitetsmedicinska sjukhus”. Ordet ”universitetsmedicinskt” låter avancerat, men vi får förklarat för oss att de sjukhus som erbjuder praktik till läkarstudenter kallar sig så.
Får komma in på sjukhuset
När taxin stannar framför entrén känner vi igen byggnaden från de bilder som Jeanette skickade till sina föräldrar. En bit bort ser vi också de två olika bankomater som hon tvingades gå till som nyopererad, eftersom det ansågs ha tillkommit en kostnad på 300 euro.
För att inte riskera att bli stoppade i sjukhusreceptionen låtsas vi även här vara intresserade av en skönhetsoperation och nämner att vi försökt få kontakt med Estherian Clinic. Receptionisten förklarar att Estherian håller till på andra våningen och att det bara är att åka upp.
Lite förbryllade över kopplingen mellan kliniken och sjukhuset stiger vi in i vad som liknar en sjukhuskorridor och möts av en kvinna med Estherians logga på sin tunika. När hon får höra att jag är intresserad av en bröstförstoring, men gärna vill se lokalerna först, erbjuds vi en snabb rundvisning.
Samarbetar med sjukhus
Kvinnan förklarar att Estherian Clinic samarbetar med två sjukhus och att det är där operationerna utförs. Här på Atlas-sjukhuset är det fyra våningar ner, i källarplan, men både före och efter operationen tas man om hand i rummen som hon nu visar. Hur länge man får stanna efter operationen? ”1-2 dygn”, svarar hon.
Vi förstår att det är just ett sådant här rum som Jeanette har kommit till efter sin operation och att det var härifrån som hon blev utskriven, bara några timmar efter att hon vaknat upp från narkosen.
I korridoren går två unga kvinnor långsamt fram och tillbaka, med flera dränage hängande från kroppen. De beklagar att de bara pratar franska, men pekar mot rumpan och säger ”BBL” (Brazilian butt lift). Om allt gått bra? ”Très bon personnel!” bedyrar de.
Vi får veta att Estherian Clinics sjuksköterska inte är på plats, men om vi kommer tillbaka dagen efter så kan hon ordna en läkarkonsultation. Jag frågar om deras kirurger är duktiga, i hopp om att få höra några namn, men får bara ett hastigt leende till svar.
Kirurgen flyr undan kameran
Just när vi är redo att lämna sjukhuset får vi syn på en man med ”kirurgmössa” som vankar fram och tillbaka på trottoaren utanför, kanske i en paus mellan två operationer. Jag känner igen honom som den plastikkirurg som står namngiven på Jeanettes bokningsbekräftelse och som även presenteras på Estherian Clinics hemsida.
På hans Instagramkonto ligger flera videos där man kan se honom fettsuga, operera och blinka mot kameran, bland annat till tonerna av Bee Gees ”Staying alive”. En liknande reklam i Sverige känns minst sagt främmande.
Nu vet vi att denna kirurg inte bara är knuten till Estherian Clinic, utan även verkar på Atlassjukhuset. Frågan är om uppgiften på Jeanettes bokningsbekräftelse stämmer, det vill säga om det var han som opererade Jeanette. När vi närmar oss får han dessvärre syn på fotografens kamera, försvinner snabbt in genom en port och går därefter inte att hitta.
Vårt hopp står nu till den förundersökning som inletts av Åklagarmyndigheten i Istanbul. I den bör åklagaren ha begärt in Jeanettes journal från sjukhuset och där bör det framgå både vem som opererade och vem som skrev ut henne.
Jeanette dog på hotellet
Men innan vi besöker åklagaren vill vi se hotellet där Jeanette hittades död och prata med personalen. Hotellet Elite World Grand visar sig vara ett av Istanbuls många lyxhotell och har gott om uniformerad personal. Återigen märker vi att fotografens kamera drar blickarna till sig, och vi bestämmer oss hastigt för att presentera oss som anhöriga till Jeanette (något som sanktionerats av Jeanettes pappa).
Det gör hela skillnaden och misstänksamheten vänds till medlidande. Personalen i receptionen berättar att alla tagit väldigt illa vid sig av Jeanettes död. Hotellet får många gäster via Estherian Clinic, men de minns Jeanette väl. ”Hon var så snygg att vi inte kunde förstå vad hon skulle operera”.
Vi hänvisas till en av hotellets chefer, som i sin tur fått tillstånd från hotellets vd att prata med oss. Han berättar att han inte jobbade den dag som Jeanette dog, men att han fått återberättat att det var pojkvännen som hittade henne och att hon antagligen då varit död ett tag. Att de inte fått veta något om dödsorsaken, men att sjukhuset borde kunna svara på våra frågor. Han uppger att hotellet omedelbart informerade sjukhuset om att deras patient dött. ”Det var ingen bra reklam för dem”, muttrar han.
Hotellchefen visar oss också Jeanettes hotellrum och berättar att hotellpersonalen är utbildad i hjärt- och lungräddning och gjorde upplivningsförsök i väntan på en ambulans, men att det var för sent. ”Jag har jobbat i hotellbranschen i över 30 år och det här var mitt fjärde dödsfall, de andra tre var en hjärtinfarkt, ett självmord och en överdos. Det blir svårare att hantera sådant här med åren”, konstaterar han.
Hjälp av advokat
Hotellpersonalens engagemang värmer, men vi har fortfarande inte fått veta mer om varför Jeanette dog och varför hon skrevs ut så snabbt från sjukhuset. Vi känner att det är dags att besöka Åklagarmyndigheten och försöka få ut den förundersökning som gjorts kring Jeanettes död. Vad har man kommit fram till? Kommer någon att ställas till svars?
Innan resan har Fatma Hergül hjälpt oss att komma i kontakt med en advokat i Istanbul, Hasan Gürbüz, som förberett oss på vilka hinder vi kan möta hos Åklagarmyndigheten. Vi har därför med oss en fullmakt från Jeanettes pappa, översatt till turkiska och bevittnad av en notarius publicus, och även ett bevis från Skatteverket som bekräftar att Jeanette var hans dotter.
Dokumenten ska vi lämna till den kvinnliga åklagare som tilldelats fallet och som därefter förhoppningsvis lämnar ut förundersökningen till oss. Hoppet om att även få en intervju dör däremot snabbt. Advokaten berättar att en åklagare nyligen avskedats efter att ha pratat med media under en pågående brottsutredning och tror inte att den aktuella åklagaren kommer att göra samma misstag.
Kan få fängelsestraff
Hasan har själv försökt hitta mer information om Estherian Clinic och kunnat konstatera att kliniken ägs av en plastikkirurg, Cengizhan Ekizceli. Att kliniken säljer paketresor till utländska patienter, bokar hotell och transporter och hyr sedan in sig på privata sjukhus för operation och eftervård. ”Eftersom de samtidigt står för kostnaden för hotellet så ligger det i deras intresse att patienterna lämnar sjukhuset så fort som möjligt”, konstaterar han.
När vi diskuterar möjligheten att ställa någon till svars för Jeanettes död beskriver advokaten två tänkbara spår. Det ena handlar om ett brottmål där man, beroende av vilken dödsorsak rättsläkaren kommer fram till, antingen kan åtala den opererande kirurgen eller den läkare som skrev ut henne för tidigt. Om en läkare döms kan det innebära fängelsestraff och/eller yrkesförbud.
– Det andra spåret är ett skadeståndsmål, där framför allt Estherian Clinic och de inblandade läkarna kan ställas till svars. Sjukhuset kommer troligtvis att hävda att det inte varit deras patient, men beroende på hur deras avtal med Estherian ser ut så kan även de involveras i ett skadeståndsmål, förklarar Hasan Gürbüz.
”Verksamheten bedrivs svart”
Det som oroar advokaten är att Estherian krävt kontant betalning av Jeanette. Det tyder på att verksamheten sköts ”svart” och att man på så sätt slipper betala skatt, men också att patienterna troligtvis inte registreras och att det inte förts någon journal. Han misstänker att inte heller det privata sjukhuset registrerar alla operationer, för att undvika skatt, och att även de får kontant betalt.
– Jag skulle tro att turkiskt rättsväsende fungerar ungefär som i Sverige, men finns det inga bevis så blir det ingen rättegång. Och vad gäller skadeståndsmålet så måste det drivas av en anhörig. Om ingen gör sin röst hörd, om ingen får betala för detta, så kommer den här typen av kliniker bara att fortsätta som tidigare, säger Hasan.
Åklagarmyndigheten visar sig husera i en gigantisk byggnad och säkerhetspersonalen tar genast hand om HP-fotografens utrustning. Hasan Gürbüz är väl bekant med lokalerna och hittar snabbt fram till rätt åklagarkontor. Vi ombeds att vänta utanför, medan han går in med pappans fullmakt.
”Ingenting är omöjligt i Turkiet”
När han kommer ut igen syns det tydligt att det inte gått som han tänkt sig. Åklagaren är sjuk och advokatens första besked är att vi måste vänta tills hon är tillbaka. När han märker hur besvikna vi blir, och frågar om det verkligen inte finns något annat sätt att få ut förundersökningen, försvinner han bort i en korridor.
”Ingenting är omöjligt i Turkiet”, säger Fatma uppmuntrande. Och hon har rätt. Några minuter senare återvänder advokaten tillsammans med en ung kollega – och förundersökningen. Vi får en relativt tunn bunt papper i handen och går till ett kafé för att gå igenom materialet.
Hasan Gürbüz läser och hummar, läser och hummar. I förundersökningen finns bland annat bilder från hotellets övervakningskamera, förhör med hotellpersonalen, en ”brottsplatsundersökning”, förhör med Jeanettes pojkvän, ett obduktionsprotokoll och ett rättsmedicinskt intyg. På fyra sidor redogörs för olika skador på Jeanettes kropp och att det totalt gjorts fem snitt under operationen, men slutsatsen blir att underlaget ska granskas av ett expertråd, som sedan ska fastställa dödsorsaken.
”Jag håller ingen ansvarig”
– Men här finns inget underlag från varken Atlassjukhuset eller Estherian Clinic. Om det rättsmedicinska expertrådet inte får del av det underlaget så kommer de ju inte att kunna göra rätt bedömning. Och de kan bara få del av det om åklagaren begär in det, säger advokaten upprört.
Jag har väldigt svårt att tro att han har sagt så.
När han går över till att läsa polisförhöret med pojkvännen svallar känslorna på nytt:
– Förhöret avslutas med att han säger ”Min flickvän Jeanette opererades med kunskap om riskerna. Jag håller ingen ansvarig. Jag har inga klagomål mot någon”. Jag har väldigt svårt att tro att han har sagt så! säger advokaten.
Vi ringer till Jeanettes pappa och berättar vad vi just läst. ”Det är ju skitsnack”, säger han. HP får också senare kontakt med pojkvännen, som berättar att han var i chock när förhöret hölls och inte minns exakt vad han sagt, men att han absolut inte menat att Jeanettes död inte skulle utredas.
”Två tänkbara scenarier”
Den stora frågan blir varför åklagaren inte ansträngt sig mer. Som Jeanettes pappa tidigare påpekat så har varken turkisk polis eller åklagaren kontaktat honom och inte heller intresserat sig för de bilder och textmeddelanden som fanns i Jeanettes mobil. Nu visar det sig att åklagaren inte ens begärt in underlag från Esteherian Clinic eller journalen från sjukhuset.
Hasan Gürbüz funderar högt:
– Jag tror det finns två tänkbara scenarier. Antingen har den här åklagaren inte särskilt lång erfarenhet och har inte förstått att det kan handla om ett brott. Hon kanske också är överhopad med ärenden och har tagit fasta på det som står i förhöret med pojkvännen. Hon tycker kanske inte det finns något att gå vidare med.
– Det andra scenariot är att kliniken eller sjukhuset försökt påverka utgången. De står ju inför en risk att dömas för brott, förlora sina certifikat och få betala stora skadestånd.
Tolken Fatma stannar upp i översättningen:
– Han använder inte ordet ”muta”, men säger att det finns en liten risk att ”det har betalats ut pengar”.
”Systemet måste förändras”
Hasan Gürbüz fortsätter:
– Det här är allvarligt. Självklart ska utländska patienter kunna få rättvisa i Turkiet. Utan en journal vet vi inte vem som opererade Jeanette, vem som skrev ut henne, vilka metoder man använt eller vilka narkosmedel. Vi vet ingenting.
När vi lugnat ner oss blir det ett nytt telefonsamtal till pappa Håkan. Han låter inte särskilt överraskad över bakslaget:
– Det viktigaste är egentligen inte att en enskild läkare eller klinik straffas. Försvinner en så återstår ändå hundratals andra. Det är hela systemet med skönhetsturism som måste förändras, säger Håkan.
Åklagaren begär in journalen
HP har, via mejl, flera gånger försökt nå ansvariga på både Estherian Clinic och Atlassjukhuset, men inte fått något svar.
När vi återvänt till Sverige kommer däremot goda nyheter från advokaten i Istanbul. Han har besökt åklagaren igen och hon har nu begärt in journalkopior från Atlassjukhuset. Det innebär att hoppet om en rättsprocess har väckts till liv igen. Håkan och advokaten Hasan är nu också överens om att han ska fortsätta bevaka processen på plats.
Nästa del: Experten: ”Alarmerande att Jeanette fick gå hem så snabbt”
LÄS MER:Varför dog Jeanette?
