Tennisstjärnan Naomi Osaka, gymnasten Simone Biles och mountainbikecyklisten Jenny Rissveds vittnade alla under OS i Tokyo om mentala problem på grund av den press som det innebär att vara elitidrottare.
På närmare håll kom förre Halmstads BK-backen Richard Magyar, numera i Hammarby, i våras ut med en bok om sina mörka perioder med depression och psykisk sjukdom.
Arina Ljung och hennes kolleger Fanny Johansson och Jonas Wig tycker att det är positivt att fler och fler idrottare öppnar upp sig om att de inte mår bra psykiskt.
– Hela den här kolossen upplever jag håller på att svänga. Från att ha varit så oerhört prestationsfokuserat så börjar man också tänka att det kanske finns någonting viktigt i att jobba med välmåendet och hälsan och att det kan vara en väg till bättre prestationer, säger Jonas Wig.
”Mentala biten lika viktig som den fysiska”
Arina Ljung menar att elitidrottande sällan är hälsosamt, men att det går att göra det ”hållbart”.
– Att få umgås med många som är elitaktiva och satsar fullt ut på sin idrott har fått mig att inse att man behöver prata betydligt mer om just idrottspsykologi och att den mentala biten är lika viktig som den fysiska, men som tyvärr många annars glömmer bort, säger hon.
Men kruxet är inte bara att idrottaren ska våga söka hjälp utan också att han eller hon verkligen får det. Idrottare med allvarligare psykisk problematik som ångest, ätstörningar eller depression kan, enligt Ljung och Wig, möta en okunskap om vad livet som elitidrottare innebär om de vänder sig till den ordinarie vården.
– Idrottare upplever att de varken får någon hjälp eller blir förstådda om de går till sjukvården, samtidigt som många idrottspsykologiska rådgivare som fokuserar på prestation saknar rätt utbildning samt klinisk kompetens för att behandla psykisk ohälsa. Det är denna lucka som vi vill fylla i dagens samhälle, säger Arina Ljung.
Västsverige hittills en vit fläck
Det finns sedan några år tillbaka specialmottagningar i Stockholm och Malmö för idrottare på landslagsnivå som lider av psykisk ohälsa. Men Västsverige har hittills varit en vit fläck på kartan. Det vill Ljung & Co nu ändra på, men rikta sig både till elitidrottare i allmänhet och ungdomsidrotten, inklusive utbildningar för ledare, föreningar och föräldrar.
Idrottspsykologerna, som mottagningen heter, ligger i Göteborg, men alla tre grundarna har band till Halland. Fanny Johansson arbetar som psykolog i Varberg medan Jonas Wig, som har en mastersexamen i idrottspsykologi, och Arina Ljung, som snart är färdig psykolog, båda har utbildat sig i Halmstad.
Det finns ett tabu kring att idrottare är superhjältar: de mår aldrig dåligt, de är aldrig svaga. Vi tänker att de är som alla andra.
Fanny Johansson har en bakgrund som innebandyspelare medan Arina Ljung sitter i styrelsen för Göteborgs Friidrottsförbund.
– Det finns ett tabu kring att idrottare är superhjältar: de mår aldrig dåligt, de är aldrig svaga. Vi tänker att de är som alla andra, men har så klart specifika utmaningar och behov utifrån kontexten de verkar inom och det är dem som vi har extra kunskap om, säger Fanny Johansson.
Finns det ett mörkertal vad gäller psykisk ohälsa bland elitidrottare?
– Ja, just kanske för att man är rädd för att bli av med sponsorer eller att det finns ett slags ideal att du ska vara stark, du ska orka, du ska fixa och vem ska då tro på dig om du kanske mår dåligt psykiskt? Därför är det betydligt vanligare att de tar hjälp av en tränare, en fysioterapeut, en naprapat eller en dietist, men inte särskilt ofta som man söker sig till en psykolog, säger Arina Ljung.
Hur bryter man detta tabu och får fler att öppna sig och be om hjälp?
– Det är delvis att man måste prata om det. Men vi tänker framför allt komma ut och faktiskt jobba med det och synliggöra hur man kan förändra det. Där tänker vi också nå ut till ungdomar på gräsrotsnivå tidigt och komma in och berätta om de här sakerna så att det inte behöver bli en ohälsa, svarar Fanny Johansson.
Det finns ingen forskning som pekar på att det är bra med tidig selektering eller tidig elitsatsning, utan det är snarare en grogrund för ohälsa.
Är det tuffare som individuell idrottare eller som lagidrottare?
– Min erfarenhet är att likheterna är större än skillnaderna. Sedan kan det ändå finnas – utan att ha något direkt vetenskapligt stöd för det – skillnader på gruppnivå mellan individuella idrottare och lagidrottare, hur de lägger upp sin elitsatsning eller hur de engagerar sig i sin idrott eller hur de identifierar sig med sin idrott och så vidare, som säkert kan skapa olika symtom också på samma problematik. Både lagidrottare och individuella idrottare behöver hantera ångest till sin idrott och till sitt liv som människor och som idrottare, säger Jonas Wig.
Hur ser problemen ut inom ungdomsidrotten?
– Tyvärr är forskningen om psykisk ohälsa inom just ungdomsidrotten väldigt begränsad, men vi ser att ungdomsidrotten ofta ställer höga krav på ungdomar och barn väldigt tidigt. Vi ser tidig selektering och det finns ingen forskning som pekar på att det är bra med tidig selektering eller tidig elitsatsning, utan det är snarare en grogrund för ohälsa, säger Fanny Johansson och fortsätter:
– Det ser man mycket i England, i fotbollsakademierna. De som lyfts upp i akademierna när de är 12 år får när de är 17 veta att ”nej, du får inget kontrakt med A-laget”. Då har det varit fall av suicid till exempel för att det inte har fångats upp. De har under många år levt i en dröm och tro att ”jag kommer ju bli nästa Harry Kane”, men så blev det inte. Jag tror att strukturen och hur vi organiserar ungdomsidrotten är väldigt viktigt för att förebygga ohälsa.
Är press från föräldrar också ett problem?
– Absolut, det tror jag kan vara en bidragande faktor till att ungdomar mår dåligt, att man har mycket press både från föräldrar men också från samhället. Det är så viktigt att man ska bli någonting, du får bli vad du vill så länge du blir bäst, säger Fanny Johansson och tillägger:
– Där tänker vi att utbildningsinsatser gentemot föräldrar också är väldigt viktigt. Hur är man en förälder som stöttar och motiverar, men inte pushar? Det är en hårfin gräns där, att man hjälper barnen och ungdomarna, men att det inte blir för mycket.
LÄS MER:Förre HBK-profilens mörka perioder är grunden för ny bok
